Istället för Bergman fick vi Hobert

Under sitt tacktal vänder sig den stora guldbaggevinnaren Roy Andersson till Lena Adelsohn Liljeroth. ”Jag skulle vilja säga något till vår kulturminister. Det gäller idag att stödja sådant som i framtiden kan bli ett kulturarv.”

Bättre än så kan man inte formulera ett rimligt mål för statligt kulturstöd. Frågan är bara vad det har med svensk filmpolitik att göra.

När Svenska filminstitutet i början av 60-talet grundades var det uttalade målet att stödja kvalitetsfilm. Tv-apparatens intåg ledde till biografdöd, och man var orolig för den svenska filmens framtid. Att vart och varannat svenskt hushåll ett par decennier senare skulle ha en hemmabio kunde man inte förutspå. Inte heller tillät tidens idéströmningar tanken att den just genomgångna guldåldern var en produkt av den råa kapitalismen. Ingmar Bergman hade gjort mästerverk på rad, Hasse Ekman fyllde salongerna med eleganta komedier, Alf Sjöberg gjorde film av Strindbergs Fröken Julie, och även en komiker som Nils Poppe hade gjort ett seriöst mästarstycke i Pengar. Bortsett från denna våg av högkultur hade man också, naturligtvis, haft ett ymnigt flöde av lättare underhållning och spänningsfilmer.

Men på 60-talet tänkte man inte att den fria marknaden var fantastisk som kunnat leverera allt detta. Istället tyckte man att marknaden slösade resurser, att förbluffande få av alla filmer som producerades höll hög kvalitet. Socialdemokraten Harry Schein sydde ihop en lösning efter brittisk förebild. På varje biobiljett lades en ”skatt” som sedan fördelades till svensk filmproduktion. Därefter följde en diskussion om vad kvalitet är.

Även efter den statliga filmpolitikens inträde fortsatte Sverige att vara en stor filmnation. Vad som grundlagts av Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Julius Jaenzon under stumfilmsåren förskingrades icke. Stadigt har man levererat ett par filmer per år till de stora internationella festivalerna, nästan alltid har dessa filmer dessutom varit stora publikdragare. Inom det nya systemet har glimmat stjärnor som Bo Widerberg, Jan Troell, Stefan Jarl samt, icke att förglömma, Mai Zetterling.

Och Roy Andersson. Men det skar sig mellan Andersson och dem som styrde svensk film. Efter den säregna andra långfilmen Giliap slutförts 1975 dröjde det 25 år innan han gjorde långfilm igen. Då hade han arbetat ihop egna pengar genom geniala reklamfilmer.

Även Johan Kling, guldbaggegalans andra stora vinnare, är djupt förankrad i den kommersiella världen. Hans banbrytande tv-produktioner Nalles Show och Stockholmare visades i Kanal5. Och formspråket har förfinats genom reklamfilmande. Även Kling har haft problem med filminstitutet, och har nobbats anslag när han sökt stöd.

Den svenska filmpolitiken har fungerat i så måtto att den inte har förstört det som har byggts upp. Men att de två stora konstnärliga framgångarna på årets guldbaggegala bägge kan vittna om ett system som misshandlat dem visar att politiken kunde varit bättre. Filminstitutet skulle ge oss fler Ingmar Bergman. Vi fick Richard Hobert.

Filmpolitiken är idag ett industristöd. Det anses nödvändigt i ett litet land som Sverige. Men politiken har föga att göra med vad Roy Andersson efterlyser: satsningar på det som kan bli kulturarv. Vill vi ha det måste vi åter föra debatt om kvalitet. Långt ifrån alla av landets kulturarbetare skulle gynnas av det, tyvärr. Men filmpubliken, som betalar, skulle säkert inte klaga.