Hassan Nasrallah, ledaren för terrorist- och gerillarörelsen Hizbollah, gjorde ett av sina sällsynta offentliga framträdanden för två veckor sedan. Han talade i södra Beirut inför hundratusentals shiamuslimer som firade högtiden Ashura. Reuters (19/1) rapporterade vad han sade:

”Våra heliga krigare bekämpade dessa sionister, dödade dem och samlade på deras kroppsdelar. Jag pratar inte om vilka kroppsdelar som helst. Jag säger till israelerna: vi har era soldaters huvuden, vi har händer, vi har ben.”

”Det finns till och med en nästan komplett kropp, en halv eller tre fjärdedels kropp, från huvudet ner till bröstet och torson.”

Så talar inte en statsman. Så talar en styckmördare. Nasrallahs uttalanden är en nyttig påminnelse om att det i Hizbollah inte försiggår någon självrannsakan. Där är krigsförbrytelser inte bara norm, utan också styrkebevis värda uppmuntran och jubel.

I Israel, däremot, presenterades igår Winogradkommissionens slutrapport, som i varje detalj granskar och kritiserar hur israelisk militär och politiska makthavare skötte kriget i Libanon sommaren 2006. I försnacket har spekulationerna gällt huruvida kritiken mot premiärminister Ehud Olmert skulle bli så hård att han tvingas avgå – redan när kommissionens preliminära rapport släpptes i våras stormade det rejält om Olmert, ÖB och andra ledningsfunktioner. I förebyggande syfte gick i veckan en parlamentariker från Olmerts parti Kadima ut med en vädjan till företrädarna för koalitionspartnern Labour om att stanna i regeringssamarbetet, och flera av Olmerts ministrar sade att de inte vill se ett nyval nu när förhandlingarna med palestinierna är inne i ett så känsligt läge. Det är inte bara den israeliska militärledningens heder som står på spel. Hoppet om en palestinsk stat gör det också, eftersom utvecklingen är väldigt beroende av den nuvarande regeringen.

Winogradkommissionens kritik är hård. Israels omdebatterade markoffensiv i krigets slutskede uppnådde inte sina syften. Försvarsmakten hade allvarliga brister. Hemmafronten tillgodosågs inte nog. En tydlig plan saknades. Och kriget utgjorde ett tillfälle som inte greps. Men slutsatsen av detta är inte, enligt nyhetsrapporteringen, att Ehud Olmert agerat oresonligt. Troligtvis kan Olmert andas ut, och regeringssammanbrott undvikas.

Olmert har gjort sig förtjänt av kritik. Det är fortfarande oklart vilken part i kriget som ska betraktas som vinnare. Att delar av Hizbollahs infrastruktur slogs ut och FN-trupper kom på plats pekar i en riktning. Att Hizbollah kanske är starkare nu än tidigare pekar i en annan. Invånarna i Libanon, som Hizbollah håller som gisslan och mänskliga sköldar, ska inte behöva plågas eller dö på grund av svajiga israeliska beslut utan förutsägbar utgång. Och till skillnad från terroristerna har Israel inte råd att fläcka sitt anseende.

Den amerikanske klassicisten och militärhistorikern Victor Davis Hanson driver tesen (i exempelvis Carnage and culture, Doubleday, 2001) att demokratiers arméer är mer effektiva än andra, just tack vare en västerländsk ifrågasättandets kultur som leder till färre dåliga beslut och ständig förbättring. Hizbollah håller nog inte med. Men Winogradrapporten visar att det är skillnad. Den är ett tecken på styrka och inte svaghet, oavsett hur Nasrallah tolkar den.