Den israeliska regeringens svar på förra veckans Palestinabeslut i FN:s generalförsamling är att slå upp 3000 nya bosättarbostäder på ockuperad mark och hålla inne skattemedel till den palestinska myndigheten.

Att detta leder till att den redan iskalla fredsprocessen förvandlas till rena permafrosten är nog inte något problem för radarparet Netanyahu & Lieberman, men det som ändå borde bekymra är konsekvenserna för säkerheten och i ett vidare perspektiv Israels ställning i världen.

Vid omröstningen i generalförsamlingen var det summa åtta stater som röstade nej till president Abbas begäran om status som observatörsstat. Visst anfördes gruppen av USA, men fem var lilleputtstater som Mikronesien. Samtidigt röstade något överraskande en majoritet av EU:s medlemmar ja medan en förmodat säker nej-stat som Tyskland lade ned sin röst.

Omröstningen avspeglar graden av tilltro till Netanyahus fredsvilja – och då avser jag inte Israels ovänner. Men resultatet kan också ses i perspektiv av att den arabiska våren har ritat om den strategiska kartan och det ställer nya krav på bland annat EU.

I den diskussion som fördes inför beslutet i FN var ett argument att bara ett ja skulle kunna visa att man verkligen menar allvar med ett nytt förhållningsätt till arabvärlden.

Israel har helt enkelt blivit mindre viktigt – och vinkeln på det sluttande planet blir allt kraftigare.

Samtidigt tar Netanyahu alltså steg som underminerar Abbas ställning både politiskt och ekonomiskt men som i förlängningen också går ut över Israel. Den palestinska myndigheten har under de senaste åren samarbetat väl med den israeliska militären för att stävja terrorism på Västbanken. Nu riskerar konfliktnivån att öka och slutresultatet kan till och med bli att även Västbanken blir Hamasland.

Visst har det israeliska missilförsvaret visat sin kapacitet, men måste israelerna inte också ställa frågan vilket slags land Israel blir att leva i så länge enstatslösningen består? Ockupationsmakt utan säkra gränser under en bubbla av fiktiv säkerhet.

Israel behöver en annan politik än den som regeringen Benjamin Netanyahu kan leverera.