Och vinnaren är… Ja, det är inte lätt att säga efter det israeliska parlamentsvalet. Eller rättare sagt, budskapet från de båda huvudmotståndarna är detsamma: det var vi som vann. Tzipi Livnis Kadima blev med knapp nöd största parti medan tvåan, Benjamin Netanyahus Likud, räknar med att ha störst möjlighet att forma en majoritet i Knesset.
Saken blir inte enklare av att det är valets trea, Yisrael Beiteinu, som kan göra anspråk på att verkligen ha kommit först. Förloraren är i alla fall det en gång statsbärande Arbetarpartiet.
Svensk politik är rätt ljummen även när den är som hetast. Det klagas över att det är för mycket rättning tråkig mitten och att blockpolitiken sätter blyfötter på debatten. Men för mycket ”action” kan också ha sina nackdelar.
I israelisk politik råder det inte brist på partier som går i olika riktningar (från ortodoxa till synnerligen oortodoxa), men det saknas ett valsystem som leder fram till funktionsdugliga regeringar. Historien har visat att Israel inte mår bra av att småpåvar blir kungamakare och kungen i politiken – premiärministern – tas som gisslan av diverse ytterkantspartier.
Och nu är det dags igen.
I den politiska hästhandel som väntar innan det verkligen blir klart vem som vann valet, sitter Avigdor Liebermans Yisrael Beiteinu i en bekväm sadel. Lieberman kan välja och vraka i floden av erbjudanden som lär komma från Kadima och Likud. Han har den tunga vågmästarmakten att avgöra vem som blir premiärminister och regeringsbildare – och det politiska stödet lär kosta rejält.
Ja, förstås om inte förhandlingarna slutar med en stor koalition mellan Likud och Kadima. Som sagt, politiken i Israel kan ändra sig mycket snabbt. Alla kan göra det med alla. Israelisk politik är rena ormgropen.
Redan före valet utropades – inte minst i Sverige – förhoppningar om fred till valets förlorare. Ja, om Netanyahu skulle vinna. Efter valframgångarna för det ”nationella blocket” hörs samma klagolåt.
Och sannolikt är Tzipi Livni ett bättre fredsalternativ, men bara för att hon säger saker som ”vi” tycker om att höra kan det inte uteslutas att den israeliska bombhögern ger freden en chans. Begin, Sharon och Netanyahu själv är tidigare exempel på överraskande politiska Yes, we can .
Efter 200 år av fred är trygghet den svenska grundfrågan. För Israels del leder historien från 1948 fram till den fundamentala frågan om hur säkerhet ska uppnås. Man kan ogilla svaren, men den frågan är själva nyckeln till hur israelerna väljer.
Oavsett om Israels näste premiärminister heter Tzipi Livni eller Benjamin Netanyahu kommer existensen att vara den allt överskuggande frågan. I den meningen är freden lika aktuell för dem båda. Men i stället för att sätta Palestina främst i förhandlingsvärlden är det möjligt att en regering som leds av Likud prioriterar annorlunda.
Ytterst handlar det för båda om hur Israel bäst ska möta hotet från Iran.
