Berwaldhallen Seminariet har pågått nästan två timmar när ett halvdussin män stormar ner för trapporna. De tränger sig demonstrativt fram mellan stolsraderna.

Kontrasten kan inte göras tydligare. Framme vid scenen står tre persiska kvinnor som flytt det könsmässiga, religiösa och politiska förtrycket i Iran och bildat Centralrådet för ex-muslimer. Mellan stolsraderna män. Män som utsett sig själva till representanter för mer än en miljard människor. Män av den rätta gudomliga läran. Män som tolererar kvinnor utan slöja lika lite som att man skämtar om deras profet.

Det är dags för publikfrågor, och deras ledare får mikrofonen. Efter några meningar om hur förnärmade alla världens muslimer blivit för att Muhammed avbildats som rondellhund vänder han sig direkt till konstnären Lars Vilks. Men själva hotet uttalar han på arabiska, som omedelbart översätts av en panelist. ”Jag hoppas att ditt öde blir en lärdom för andra”, säger han menande. Exakt hur Vilks öde kommer att gestalta sig lämnar han dock till fantasin. En sann muslim, berättar ledaren, älskar profeten mer än sina föräldrar, mer än sin fru, mer än sina barn, och ”mer än livet självt”.

I efterhand inser jag att jag borde gapskrattat åt svulstigheten och storhetsvansinnet. Men på plats kände jag obehag, trots polispådrag och metalldetektor.

De hade inte ens lyssnat på talarna under seminariet, utan suttit för sig själva uppe i kafeterian. Och när ledarens anförande var slut stormade männen ut utan att ta del av svaren. Så ser den efterlängtade dialogen ut. Misstänkt lik stöveltramp.

Männen gick miste om något. Lars Vilks bemötte islamisterna med exakt den humor jag önskade att jag själv uppbådat:

”Al Qaida är en färgklick i en komposition. Irans president gör sig också bra som konst. Pakistanska flaggbrännare och iranska presidenter gör sig faktiskt bäst som konstverk. Hade de bara stannat där hade världen varit bättre.”

Publicisten Arne Ruth, med sin betoning på det individualistiska synsättet, utgjorde tillställningens moraliska ryggrad i sitt fördömade av hur vi tillskriver andra tillhörighet. ”Det sägs att vi har 300000, ibland 400000, muslimer i Sverige. Men ingen har frågat dem om de är troende.”

Vi måste sluta respektera självutnämnda religiösa ledare. Som ordföranden för Humanisterna Stockholm, Ingwar Åhman-Eklund, sa: ”Låt Lars Vilks rondellhund bli en vändpunkt!”