Invandringen borde inte kosta pengar

Någonstans mellan 39,1 och 58,7 miljarder kronor.

Där låg kostnaden för invandringen år 2006, mätt som skillnaden mellan vad invandrare tog i anspråk av de offentliga transfereringarna och vad som betalades in. Det konstaterar Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Växjö universitet, i Invandringen och de offentliga finanserna (ESO 2009:3), en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.

Det är förstås vanskligt att räkna på ekonomiska effekter av invandring. Först och främst är det ju inte nödvändigtvis invandringen i sig som ska betraktas som kostnaden. Man kan istället se den låga sysselsättningsgraden bland invandrare som huvudproblemet. Ekberg visar också att höjd sysselsättning skulle kunna vända röda siffror till svarta.

”Antag att sysselsättningsgraden för invandrarbefolkningen ökar med 10 procent [...] Det blir en total förbättring av de offentliga finanserna med 18,9 miljarder kr.”

Det är också orättvisande att betrakta invandrare som en klump. Det är heller inte givet att det är just det mått som Ekberg valt, alltså kostnaden på ett givet år, som är det relevanta. Den norske ekonomiprofessorn Kjetil Storesletten bedömde för sex år sedan att en genomsnittlig invandrare till Sverige gav en samhällelig utgift på cirka 170000 kronor under sin livstid, vilket ger en något annorlunda bild.

Det finns vidare många andra sätt att utföra själva beräkningen. Vissa skulle hävda att exempelvis kostnader för invandrares överrepresentation i brottsligheten borde räknas med, medan andra skulle vilja räkna in det tillskott i internationell handel som uppkommer med de nya kontakter i andra länder som invandrare har med sig hit.

Ekberg håller fast vid den metod han använt tidigare, alltså beräkningar av hur de offentliga transfereringarna utfaller. Invandringen har alltsedan början av 1990-talet årligen kostat mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Dessförinnan utgjorde invandringen en statsfinansiell vinst. Miljardbelopp blir lätt abstrakta, men som jämförelse kan sägas att det motsvarar mer än vad exempelvis försvaret eller rättsväsendet kostar. Siffrorna borde leda till eftertanke omkring några politikområden.

För det första måste arbetsmarknaden här hemma vidgas. Det kan antagligen bara ske genom att servicesektorn växer, med sådana lågkvalificerade och lågbetalda jobb som normalt saknas i Sverige.

För det andra måste arbetskraftsinvandringen få högre prioritet. Ta lärdom av Kanada, där jobbskapande invandrare i praktiken försörjer flyktinginvandringen.

För det tredje måste åtminstone den reella pensionsåldern höjas. Invandring kommer inte att lösa den demografiska utmaningen.

Det finns två andra alternativ. Man kan acceptera kostnaden. Eller så kan man låta dem som inte vill ha någon invandring alls vinna. Inget av dem låter som något för mig.