kådeplatsen för valrörelsen har under de senaste dagarna förflyttats till hemlighuset, med undantaget att detta hus plötsligt blivit mer offentligt än en fransk balkong.

I måndags toppade Ekot sina sändningar med ”nyheten” att Thomas Bodström hade vägrat hänga med en sjuksköterska in på toaletten och kissa i en mugg för att bevisa i public service att han var drogfri.

Avsikten var förstås att visa på integritetsproblemen när det kommer till ”frivillighet” och drogtester. Bodström har nu fått smaka på känslan av att bli på förhand dömd när man säger nej. Det insinueras och skämtas hejvilt om saken i medier och på nätet. Och även om de kommentarer som hörs mestadels är av skojfrisk karaktär, så skildrar händelsen ändå kruxet med att på skolor och arbetsplatser gå in och ”erbjuda” drogtester av människor. En vägran kommer alltid skapa misstankar om hur vitt mjölet i påsen egentligen är. Och hur ”frivillig” är den så kallade frivilligheten då?

En som vet är riksdagsledamoten Fredrick Federley, som i sin kommande bok berättar att han häromåret ”erbjöds” ett drogtest av Centerpartiet efter debaclet kring FRA-lagen. Inte heller han såg någon reell möjlighet att tacka nej. Steget från partipiska till partipinka är tydligen kort.

Bodströms smala lycka är att han företräder en mjukare linje i fråga om drogtester än Alliansen. Han förespråkar frivillighet och kunde därmed säga nej.

Justitieminister Beatrice Ask hade däremot ingen frivillighet att hämta om hon inte samtidigt ville framstå som en hycklare, givet att regeringen förespråkar tvångsdrogtester av barn utan föräldrars medgivande. Väl medveten om hur den nyheten hade presenterats hade landets justitieminister få andra val än att lydigt kissa i riksradions mugg – i kontrollantens sällskap. De val man förvägrar andra kan man näppeligen unna sig själv.

I gårdagens Aftonbladet skrev moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid i en artikel att Bodström gjorde rätt som vägrade. Han menade också att det ”värsta övertrampet i drevet mot Bodström stod Expressen för när de frågade om han använder en viss typ av receptbelagda läkemedel”.

Visst är det ett övertramp att snoka i ministerns medicinskåp, men Sigfrid hade nog inte besökt sajten Nyheter24 när han skrev sin artikel. I tisdags uppmanade nämligen denna Bodström att göra ett drogtest. I annat fall skulle de skicka en lock av hans hår, som de lyckats komma över, på analys.

Om man tycker att Sveriges Radios testerbjudande var lite plumpt så är detta ren utpressningsjournalistik. Vi kan inget veta om skälen till att Bodström inte ville. Kanske hade han tagit en sömntablett, kanske äter han mediciner som ger utslag. Kanske hade han ingen lust. Oavsett vilket är det inte av allmänintresse och inte vår sak.

I tisdags kväll tyckte jag synd om Bodström på grund av detta. Men så kom gårdagens utspel där han meddelar att S vill ge polisen rätt att genomsöka ungdomars väskor i jakt på alkohol. Eftersom berusning kan ”få ödesdigra konsekvenser”. (Ekot 25/8)

Visst kan såväl alkohol- som drogmissbruk få ödesdigra konsekvenser. Men det måste finnas rim och reson i vilka verktyg vi tillgriper. Om medborgarna förväntas kissa i muggar när chefen begär det och utan knot låta poliser rota i våra väskor är väl det minsta man kan begära att vi får veta vilka segrar som är att vänta? Vilka framgångar på brottsbekämpningsområdet finns i vågskålen mitt emot den där en god portion av vår integritet ligger?

Att ställa den frågan till politiker i valrörelsen vore en betydligt större journalistisk gärning än att be dem om ett urinprov.

Hala upp valrörelsen och integriteten ur pottan, tack!