Under det kalla kriget var Sverige alliansfritt i fred med sikte på neutralitet i krig. Allt enligt den officiella doktrinen. I verkligheten hade vi ett hemligt militärt samarbete med Natoländer och var i realiteten beroende av USA för rikets säkerhet.

Vi stod på rätt sida – även om mycket av den socialdemokratiska retoriken fick det att låta annorlunda. Men officiellt var Nato tabu.

När det kalla kriget tog slut blev vi militärt alliansfria. Samtidigt intensifierades samarbetet – nu helt öppet – med Nato. Men Natomedlemskap var fortfarande uteslutet.

Inom ramen för EU har det växt fram både en politisk säkerhetsallians och ett militärt samarbete som förpliktigar. Inte heller detta har rubbat doktrinen utan den militära alliansfriheten har legat fast.

Efter regeringsskiftet har budskapet från alliansregeringen varit att den militära alliansfriheten består. Nato är en ickefråga under mandatperioden och medlemskap kan bli aktuellt bara om socialdemokraterna också vill gå med.

Mot den bakgrunden var det sensationellt att regeringsdeklarationen i tisdags saknade hänvisningar till den militära alliansfriheten. Men det som skulle ha kunnat vara en markering av ökad verklighetskontakt blev istället ännu en i raden av potemkinkulisser. Den gamla doktrinen ersattes av ingenting konkret.

Fredrik Reinfeldt har nu deklarerat att detta inte är en politisk signal, utan att han bara ville hålla talet kort. Det är amatörmässigt. Även om den säkerhetspolitiska doktrinen bara är lur, kräver den diplomatiska ritualen att det skojas på ett konsekvent sätt. Allt annat uppfattas som budskap.

Resultatet blir osäkerhet om vad Sverige och regeringen vill. Det ger intryck av samma valhänta hantering som försvarsfrågan drabbats av med finansminister Borg som herre på försvarsdepartementet. Det här duger faktiskt inte. Det är inte bara jobben som förtjänar att tas på allvar, utan också rikets säkerhet.

Med sitt slarv har Reinfeldt dragit igång en helt onödig debatt som kommer att tvinga regeringen på reträtt. (Svajar regeringen om säkerhetspolitiken? frågar socialdemokraterna.) Vägen att ta tillbaka förlorad terräng handlar om det politiska modet att sjunga ut.

Det verkligt skandalösa är inte att begreppet militär alliansfrihet saknades i regeringsdeklarationen, utan att det anses relevant. Alliansen skulle kunna ta ton genom att följa i Finlands spår och klart uttala att Natomedlemskap är en option. Det skulle också ta ifrån socialdemokraterna vetorätten i säkerhetspolitiken. Som den borgerliga koalitionsregeringen har gjort i Finland.

SvD