För tio år sedan trädde en reform inom psykiatrin i kraft. Psykiskt sjuka människor skulle få större möjligheter att vara delaktiga i samhällslivet. Kommunernas ansvar för att utveckla boendeformer och sysselsättning för människor i målgruppen klargjordes, liksom kommunernas respektive landstingens ansvar för vård och behandling. Socialstyrelsen har nu tillsammans med länsstyrelserna granskat den kommunala verksamheten 2002-2004.

Det har inte fungerat så bra. Bara hälften av kommunerna har skaffat sig kännedom om målgruppen. Uppsökande verksamhet saknas i nästan sex av tio kommuner. Avsaknad av styrdokument och brist på relevanta metoder för utvärdering försvårar verksamhetsutvecklingen.
Den bristande förmågan att ställa den enskilda människan i centrum framstår som ett av de grundläggande problemen. Som det heter i rapporten: ”För många saknas en individuell planering utifrån helheten av hans eller hennes behov.” Dessutom genomförs alltför sällan en systematisk uppföljning av insatserna.

Kommunerna har givetvis en viktig roll att spela. Men till det ska läggas andra viktiga aktörer, som landstingen och arbetsförmedlingarna. Kommunerna efterfrågar dessutom stöd för tolkning av lagarna inom området. Det finns alltså andra frågetecken att räta ut och fler missförhållanden att granska.

Hösten 2003 tillsatte regeringen en nationell psykiatrisamordnare. Den utlösande faktorn var våldsdåd utförda av ”allvarligt sjuka och förvirrade människor”, som den dåvarande socialministern Lars Engqvist uttryckte det. Nästa gång regeringen skroderar om den svenska välfärdsmodellen kan åhörarna ha detta i åtanke. Hur mycket har egentligen förändrats till det bättre inom psykiatrin sedan 2003?