En del av mitt borgerliga jag älskar när borgerliga opinionsbildare tvålar till socialdemokratin. Jag bekänner att jag i tankar, ord och gärningar rent av kan känna skadeglädje när det går illa för S, eller när de gör eller säger något som kan leda dem ännu längre ut på plankan, ännu närmare avgrunden.
Åh, jag njuter när borgerlighetens skarpaste kämpe i allmänhetens tornerspel fäller sin lans och stöter ännu en socialdemokratisk klumpeduns ur sadeln. När vår, just det, när vår elegantaste florettfäktare med några osynligt snabba handlovsrörelser klär av sin motståndare inpå bara kroppen.
Men jag blir irriterad när borgerlighetens mediala soldater ibland tycks tveka om att det är deras entydiga uppgift att nedkämpa fienden S med alla medel. För sådant händer. Inte sällan kan man i borgerlig debatt finna en, som man kan tycka, besynnerlig omtanke om socialdemokratin. Ja, rentav omsorg.
Så var det under den partiets Golgatavandring som ledde fram till valet av Juholt.Det var som om var och varannan borgerlig pennfäktare kände behov av att själavårda de nödlidande och ge dem goda råd på vägen. Välj den istället för den, gör si istället för så.
Under några korta dagar kunde man rentav få för sig att en del borgerliga profiler börjat tycka om Thomas Östros. Ni vet, han som alltid får mig att börja tänka på Caligula i Ingmar Bergmans och Alf Sjöbergs film Hets.
Jag kontaktade några kamrater i borgerlighetens mediala avantgarde. Frågade: ”Varför gör ni på det här viset?”
Deras svar: ”Inte av omsorg om socialdemokratin, utan av omsorg om nationen”.
”Det är bättre för landet om S gillar marknadskrafter och konkurrens mer än de gillar socialisering och monopol. Det är bättre om de öppnar sig för EU än om de gräver ner sig i Katrineholm.”
En av dem jag frågar svarar: ”Tänk på hur det var i England under Thatcher. I oppositionen fanns en fanatisk facklig ledare, Scargill, som krävde att elektriska lok skulle bemannas med koleldare, för att trygga koleldarnas jobb även när tågen gick på elektricitet. Men i oppositionen fanns också en politiker vid namn Tony Blair. Tur att det blev Blair och inte Scargill.”
En annan säger: ”Förr eller senare kommer borgerligheten att förlora makten i val. Det är då viktigt för nationens framtid om socialdemokratin leds av teknikfientliga folkhemsnostalgiker eller av progressiva och förändringsbenägna människor.”
Allt detta – och mycket annat – har övertygat mig. Ja, även vi borgerliga har skäl att – just det, i nationens namn – bekymra oss för hur det står till i landets näst största parti, Socialdemokraterna. Till exempel: hur väljer de när de väljer ny partiledare? Väljer de en person som med viss sannolikhet kan mobilisera svenskarna över alla partigränser för nya lösningar och en ny framtid? Eller väljer de någon som mest tycks gilla ”förr”?
Ur borgerlig synpunkt gillar jag deras val, Juholt. Ur nationens synpunkt? Tja. Jag tror att detta bidrar till att borgerligheten vinner även nästa val.
Göran Skytte är författare och fri skribent.
goran.skytte@telia.com
