obbskatteavdraget ökar sysselsättningen. Det stärker Sveriges ekonomi vilket i sin tur gör oss bättre rustade att möta globaliseringen och den demografiska utmaningen. Ja, det är bra. Men de borgerliga partierna borde bli bättre på att använda fler argument än samhällsnyttan.
Sänkta skatter stärker till exempel ekonomin också för individer och familjer. Det ökar deras möjlighet att själva bestämma över sin tid och sina liv. Är man riktigt modig kan man hävda att det är rätt att människor får behålla en större andel av sin lön.
Att bara argumentera utifrån konkurrenskraft blir torftigt. Dessutom ger det intrycket att medborgarnas främsta roll är att tjäna samhällsekonomin, ett synsätt som borde vara främmande för borgerliga politiker. Och om den tänkta nyttan uteblir? Är det fel att sänka skatten om det leder till att vi prioriterar annorlunda och arbetar mindre?
Arbetslinjen är inte det enda exemplet på bra borgerlig politik som borde kunna motiveras bättre. Ta det aktuella förslaget att införa tre terminer i högskolan. Det är inte alls dumt, men varför är högskole- och forskningsminister Tobias Krantz främsta argument att det stärker samhällsekonomin? När han kunde ha sagt att det är bra för studenterna som slipper ta studielån så många år.
Eller att det är i linje med regeringens ambition att stärka lärosätenas autonomi. Kanske borde högskolorna i ännu högre utsträckning få besluta om hur undervisningen ska vara upplagd. Om Högskolan i X anser att fyra terminer är det bästa sättet att fördela timmarna över året borde väl det vara möjligt?
Blir samhällsekonomin ett överordnat mål kan dessutom andra värden sättas på undantag. ”Hokus pokus kan inte styra Europa” säger EU-minister Birgitta Ohlsson (Aftonbladet 16/7) och refererar en rapport från EU-kommissionen, vilken enligt Ohlsson visar att ”vidskepligheten nu sprider sig i Europa”. Detta är ett hot mot det europeiska välståndet, menar Ohlsson.
Det är i och för sig en väl mörk tolkning av att det ”finns fler européer som tro på lyckonummer än som inte gör det” eller att 38 procent av de tillfrågade tycker att vi förlitar oss för mycket på forskning och för litet på tro.
Det är tveksamt om Europas globala konkurrenskraft hotas av att vi på söndagmorgonen ivrigt plöjer igenom helgbilagans horoskop. Särskilt som de politiska talens globala huvudkonkurrent fortfarande döper årtal efter drakar och husdjur.
Visst kan det finnas anledning att vara bekymrad om förtroendet för vetenskap och forskning minskar. Men när Ohlsson ensidigt målar upp ”växande tro på övernaturliga fenomen” som ett hot mot ekonomi och tillväxt missar hon att religionsfriheten är en grundläggande rättighet som europeiska politiker har all anledning att försvara.
Ohlssons syfte är säkert gott, hon vill stärka ekonomin och inte inskränka religionsfriheten. Men det kunde väl vara värt att nämna att européerna även fortsättningsvis, oavsett ekonomin, ska ha rätt att hysa till och med vidskepliga uppfattningar?
