Kan jag ”få en näve gräs eller potatisskal”? Men, berättar Vaike Umberg, hon kunde inte uppfylla sin systers sista önskan. Systern dog av svält i mars 1943 i Sibirien, dit familjen hade deporterats från Estland sommaren 1941. Då hade tvillingbrodern Paul redan dött svältdöden året innan. Av hennes familj på sju personer var hon den enda som överlevde deportationen.

Vaike Umberg benådades 1948 och fick resa tillbaka till det som blivit Sovjetrepubliken Estland. Där behandlades hon som paria, stämplad som deporterad. KGB försökte rekrytera henne och när hon vägrade hölls hon fången i en källare i tre dagar: ”De piskade min rygg med en träkäpp på vilken det satt en läderrem med knutar.”

Hon hade tur. Eller hur jag nu ska uttrycka det.

Det är bakgrunden till varför man i det fria Estland vill flytta på sovjetiska krigsmonument. Och med vilken rätt kan det kritiseras? Monumenten är symboler för död och liv i förtryck. För ett omänskligt politiskt och ekonomiskt system.

På den gamla dåliga tiden tegs historien ihjäl i Sverige: på sina håll svärmades det för den kommunistiska diktaturen (eller så tyckte man inte att demokrati var så viktigt där den saknades). På andra håll handlade det om real-politik. Men trots att det gått snart 20 år sedan Berlinmuren föll har historien inte berättats. I alla fall inte på ett sätt som når ut till de unga – och då allra minst till dem som marscherar under röda fanor med Che Guevara på bröstet.

I den första (!) riktiga undersökningen av skolungdomars kunskaper om kommunismen redovisas en skrämmande brist på historia. I rapporten Att tro men inte veta framgår att 90 procent av eleverna inte känner till Gulag, 40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen, 43 procent tror att antalet offer för kommunismen – globalt – är en miljon eller färre. Och 18 procent tror att det är färre än 10000.

Rätt svar är närmare 100 miljoner dödsoffer för kommunismen.

Visst är skolan dålig på historia, men att 95 procent av eleverna faktiskt känner till nazismens Auschwitz antyder att okun- skapen om kommunismens Gulag handlar om något mer. Brist på läromedel. Brist på attityd. Kommunister nästan i den senaste socialdemokratiska regeringen. Här finns det en uppgift för skolminister Jan Björklund att ta tag i.