itt liv tog slut 1992. Sedan dess har jag bara stannat kvar i livet för mina barns skull.
När hon berättar får man inte se hennes ansikte, men hon är en av de 20000 kvinnor som våldtogs och misshandlades under krigen i forna Jugoslavien. Hon är inte ensam. I Kongo, liksom i hennes Bosnien på 90-talet, har våldtäkten utvecklats till ett fullfjädrat vapen. Där använder både rebeller och regeringstrupper samma strategi och alltid med samma mål – att riva upp och söndra byar och familjer och sprida dem för vinden. Det är en strategi som fungerar. Ungefär 2 miljoner kongoleser är idag flyktingar i sitt eget land. Antalet våldtagna kvinnor beräknas till cirka en halv miljon sedan 1996. Ofta förskjuts de från sina familjer efter våldtäkten.
Våldtäkt är förresten ett milt ordval. Kongo är kanske en av de grymmaste platserna på jorden just nu och det som sker här varje dag har blott penetrationen gemensamt med vad vi vanligen uppfattar som våldtäkt. När verktygen för penetration är en kniv eller ett gevär som avfyras så är det enda lämpliga ordet tortyr.
I kortfilmsdokumentären Kvinnornas krig av Marika Griehsel dras linjerna ut över globen och kvinnor med erfarenheter från kriget i Bosnien-Hercegovina möter kvinnor i Kongo. De delar samma fasansfulla öden, men förutsättningarna är ändå så tydligt annorlunda.
De bosniska kvinnorna får frågor om vad som hände med dem efter kriget. Fick de hjälp? Jo, de berättar att de fick medicinsk hjälp och abort om de behövde och ville. Samt terapi.
De kongolesiska kvinnorna som hamnar på det numera världskända Panzisjukhuset får också medicinsk hjälp. Deras sargade underliv repareras, så att åtminstone vanliga toalettbesök åter blir möjliga. Men de är så många – och de blir fler varje dag.
– Det är bra att ni får göra abort, det har inte vi rätt till här i Kongo, påpekar en av dem.
En bosnisk kvinna lägger ut texten om aborträtt och de decennier av kvinnokamp som ledde fram till den och försöker lite halvhjärtat peppa sina afrikanska olyckssystrar att göra samma sak.
– 50 år minst tar det, säger hon.
Känslan av hopplöshet stockar sig i min hals och jag kan bara föreställa mig hur tungt den vilar i rummet.
Och vad gör vi, resten av världen? Inte mycket. Jag tänker att den krassa sanningen är att Kongos kvinnor har något så banalt som ”otur”. Ett digert urval av världens demokratiska länder är inte på väg till Kongo med fullt pådrag – inte ens efter 14 års krig på grund av mineraler som behövs till datorer och mobiltelefoner. Fullt pådrag blir det inte för ”bara” helvetet på jorden.
För visst, FN-insatserna i Afghanistan medför en drägligare situation för de kvinnor som förut inte fick visa sig utanför huset och för de flickor som under talibanstyret inte tilläts gå i skolan, visst är det så. Men det är blott en högst välkommen bieffekt. Egentligen är det ju säkerhetssituationen och närheten till kärnvapennationen Pakistan som är de afghanska kvinnornas lilla skärva av tur i ett otursförföljt och härjat land. Kongos kvinnor har inte ens den skärvan.
Filmen Kvinnornas krig kommer att visas på olika platser i landet under våren. Aktuella platser och datum finns på www.kvinnatillkvinna.se.
