Ytlig och renons på nyheter. Så beskriver Lärarnas Riksförbund Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) analys av sexton kommuner som under de senaste åren har varit ovanligt framgångsrika på grundskolans område.
Det är svårt att hålla med. Granskningen drar tvärtom en rad högintressanta slutsatser, som går emot det rådande tänkesättet om vad en bra skola är för något och hur man får elever att lyckas.
SKL pekar till exempel på vikten av att ställa höga förväntningar på skolbarnen och sluta låtsas som att det inte finns lärare som är skickligare än andra, och premiera dem i stället. Om detta finns med i bilden tycks kapital och sociala omständigheter spela mindre roll.
I Stockholmskommunen Haninge är det exempelvis eleverna i det fattigare området Brandbergen som råkar vara bäst på matematik.
Det goda och kärva ledarskapet verkar framför allt vara det som avgör om en skola förmår att nå sina elever och lära ut kunskaper som inte genast bleknar. Som någon som ändå har skolsystemet i relativt färskt minne är det också min bild.
Ändå har en helt annan typ av undervisningsfilosofi, en som ställer låga krav på både lärare och barn, under lång tid varit dominerande i skolans värld. Det har inte minst handlat om att förvandla läraren från kunskapsförmedlare till någon vars uppgift det är att bekräfta eleven socialt.
Som en konsekvens har kunskaperna och resultaten generellt försämrats. Från såväl politikers och skolideologers som administratörers håll har utvecklingen ofta bortförklarats med brist på resurser. Men SKL:s studie visar alltså att den goda ekonomin inte är avgörande. Med rätt slags lärande har alla elever möjlighet att göra bra ifrån sig, och då kanske inte minst de svagaste barnen.
En ytlig slutsats? Inte alls. Snarare en helt central konklusion.
