L

ondon var bäst, men även de skandinaviska länderna agerade ”som efter en väl känd och utstuderad internationell plan för att öppna dörrarna för islamister och jihadister”. I Sverige var det ”möjligt att utnyttja de relativt slappa säkerhetsåtgärderna och välfärdssystemen”. Så förklarade en al-Qaida-ideolog varför radikala islamister förlade sin verksamhet till Sverige på 1990-talet, något som beskrivs i Brynjar Lias biografi Architect of global jihad: the life of al-Qaida strategist Abu Musʻab al-Suri (Columbia University Press 2008).

För bara något decennium sedan var våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige just en fråga om invandrade människor och deras personliga nätverk.

Mohamed Moumou, som sprängde sig själv till döds 2008 när han var befäl i al-Qaida i Irak, spred dessförinnan kunskaper och ideologi från sin lägenhetsmoské i Brandbergen. Hans danske motsvarighet Said Mansour, nu i fängelse, byggde upp en anhängarskara kring sin lilla boklåda.

Sedan kom internet. Svenske medborgaren Oussama Kassir, som sitter i amerikanskt fängelse, är mest känd för att ha försökt bygga upp ett träningsläger i USA. Men hans stora betydelse låg i propagandaspridningen. Hans Islamic Media Center har av en forskare beskrivits som ”en av al-Qaidas första mediebyråer”.

Även nu är vi framträdande på området. Exempelvis styrs den somaliska rörelsen Shabaabs forum al-Qimmah från Sverige.

Utvecklingen har lett till att personliga, fysiska kontakter spelar allt mindre roll i rekryteringen. Således har vi också fått en ny sorts militanta islamister.

Säkerhetspolisens rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige är den första officiella kvantifieringen av problemet. Under 2009 var det knappt 200 personer som Säpo betraktar som aktiva jihadister.

De är i huvudsak män, oftast boende i storstad, 36 år i snitt, med varierande yrken och inkomster samt härstammande från 25 länder – och inte alls sällan från Sverige. 80 procent av de 200 går att länka till varandra, främst i form av vänrelationer.

De utgör ännu inget direkt hot mot samhället – möjligen mot enskilda – och intresserar sig främst för konflikter utomlands. De radikaliseras oftast på nätet.

Den nya jihadismen kräver nya åtgärder. Det är inte längre så att problemet kan lösas med hårdare gränskontroll, även om sådan också bör övervägas.

Nu måste kontrollen ske inom gränserna, vilket är en utmaning för varje rättsstat. Efter helgens terrordåd ropar allt fler på mer statlig övervakning. Men borde det inte också vara pressens uppgift att bevaka jihadisterna, på samma sätt som nazisterna?

Varför finns det ingen Expo som granskar jihadister?