FILM OCH SEXUALTITET| Kinsey

I dagarna har vi sett hur Dramatiska Institutet gjorde barn till studieobjekt i ett försök med sexuella förtecken. Nu kommer filmen om mannen som gick i bräschen för den sortens experiment.
Kinsey handlar om den amerikanske insektsforskare som har kallats den moderna sexologins skapare. Liam Neeson spelar huvudrollen. Nationalencyklopedin skriver att Alfred C Kinsey initierade den ”största och mest betydelsefulla sexualvaneundersökningen i världen”. Man kan misstänka att filmen resulterar i ett förnyat intresse för hans gärning. Det vore nog bra om filmen dessutom gav upphov till en förnyad debatt. Kinsey har satt djupa avtryck i våra föreställningar om vad som är normalt. Men hur tillförlitliga var hans omdömen? Och hur var det egentligen med forskningsetiken?
Filmen tecknar såvitt jag har förstått ett uppskattande, men inte okritiskt, porträtt av Kinsey. Jag har inte sett den. Däremot har jag sett Alfred Kinseys första rapport. Den som slog världen med häpnad när den publicerades i USA 1948. Hela den första Kinseyrapporten gavs faktiskt ut på svenska redan 1949, av förlaget Ljus. Kinsey-rapporten, lyder den koncisa titeln, med underrubriceringen Mannens sexuella beteende. Som författare anges Alfred C Kinsey själv, samt kollegerna Wardell B Pomeroy och Clyde E Martin. ”Boken som en hel värld diskuterar”, står det på omslagets baksida.

Rapporten gör bland annat anspråk på att beskriva ”sexualiteten under uppväxtåren”. Det vill säga barns sexualitet. Här är några citat:
En irritabel baby lugnar sig under den inledande sexuella retningen, avleds från annan aktivitet, gör rytmiska bäckenrörelser, spänner sig då klimax nalkas, får muskelryckningar ofta med häftiga ben- och armrörelser, gråter ibland vid själva klimax.” (s 207)
Den mest anmärkningsvärda sexuella egenskapen hos gossarna före puberteten är deras förmåga att inom begränsad tid uppnå upprepade orgasmer. De yngsta gossarnas förmåga i detta avseende överträffar avgjort
ton-åringarnas.(s 208)
Det finns mycket mer av liknande slag. Sida upp och sida ner. Inklusive ett antal tabeller där de anges hur många barn som har uppnått hur många orgasmer på hur lång tid. Exempelvis meddelas att ett 11 månaders spädbarn har fått 10 orgasmer under loppet av en timme (tabell 34, s 210).

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att se hur dessa observationer skulle ha kunnat göras på annat sätt än genom iakttagelser av sexuella övergrepp på barn. En del av det som Kinseyrapporten skildrar när det gäller barns sexualitet tycks vara direkt grundat på uppgifter från pedofiler. Det noteras att ”uppgifter om orgasm hos gossar har lämnats av vuxna män, som haft sexuell kontakt med gossar och som från sin vuxna aspekt kan känna igen och förklara pojkarnas erfarenheter” (s 205). Här är ytterligare ett par citat:
Våra tusentals fall innefattar också detaljer om orgasmens art. Dessa i förening med vuxna personers erfarenheter om sexuell kontakt med yngre pojkar, har gett material om de
olika slags reaktioner som kan inträffa.” (s 190)
Iakttagelser om 196 gossar i förpuberteten har gjorts av ett antal vuxna män.” (s 190)

När Kinsey och hans medarbetare beskriver barns sexualitet är språket kliniskt. Men orden kan inte dölja den skrämmande verkligheten. Som i följande iakttagelse: ”Smärta och fruktan då orgasmen nalkas.” (s 191)
Det är möjligt att vi bör minnas Kinsey som mannen som banade väg för större öppenhet i det offentliga samtalet om samlevnadsfrågor. Men det är i så fall inte det enda som hans namn bör förknippas med.