Justitiekanslern har än en gång fått sina fiskar varma. Det är inte vilka pappskallar som helst som den här gången har gett sig på regeringens kronjurist. Ett justitieråd, en hovrättslagman och en lagman skriver på DN Debatt (10/6) att JK alltför blåögt har lyssnat på de dömdas egna historier om att de är oskyldiga, och att hans kritik av de domstolar som har dömt dem inte är seriös.
Jo tack, efter första sommarjobbsdagen som vårdare på Kronobergshäktet lät jag mig också grundluras av hela gänget misstänkta knarkhajar, våldsmän och sexualförbrytare.
För dom sa ju att dom var oskyldiga ...

Upprinnelsen till domartrions unikt starka kritik är Göran Lambertz smått sensationella uttalanden om domstolarnas inkompetenta bevisprövning. Enligt JK fäster domarna alltför stor tilltro till åklagarnas och målsägandenas uppgifter, med följden att oskyldiga personer döms till långa fängelsestraff.

Denna djupt upprörande verklighetsbild bekräftas av JK:s eget rättssäkerhetsprojekt som i förra veckan redovisades av
professor Hans-Gunnar Axberger. Ja, vad ska man annars med egna projekt till, undrar den skeptiskt lagde.
De elva resningsfall som Axberger granskar i rapporten Felaktigt dömda är på många sätt förfärlig läsning om ofullständiga brottsutredningar, svag bevisning, felkällor som inte beaktas, oriktiga rättsintyg, haltande gärningsbeskrivningar, inkompetenta poliser och enögda åklagare.

Inte konstigt alltså att Lambertz och hans vapendragare Axberger har retat gallfeber på halva Juristsverige. Men det är svårt att komma ifrån att det finns ett inte så litet korn av sanning i JK:s odiplomatiska kritik.
Därför bör prestigen läggas åt sidan och gemensamma ansträngningar göras för att rätta till de brister i rättssäkerheten som finns.
Ett nytt resningsinstitut har föreslagits och skulle möjligen hjälpa en bit på vägen.
Viktigare ändå är att rättsväsendet ges anständiga resurser och inte i första hand utnyttjas som regeringens och riksdagens besparingsobjekt. Den stress och arbetshets som omvittnat finns i
våra domstolar bäddar för misstag och slarv i dömandet.

Höj helt enkelt lön och status för domarna och gärna också för åklagarna så avskräcks inte de duktigaste juristerna från dessa yrkesbanor, och på köpet ökar kvaliteten i de rättsliga avgörandena. En sådan utveckling skulle främja rättssäkerheten långt mer än den nya domarbana som har föreslagits och de principiellt betänkliga prestationsbaserade domarlöner som regeringen och Domstolsverket är på god väg att genomföra.