Lukas Moodyssons Mammut är en av flera svenska filmer som glädjande nog uppmärksammas på festivalen i Berlin. Festivalchefen Dieter Kosslick menar att filmen förebådade finanskrisen som om upphovsmannen haft ”kristallkula” (Kulturnytt i P1 i går).

Så kan man se den. Mammut innehåller ett mått av konsumtionskritik; titeln åsyftar en dyr penna med intarsia av mammutben. Men man kan också med fog påstå att Lukas Moodysons Mammut är en av de mest kvinnofientliga filmer som gjorts i Sverige.

Där skildras ett ungt föräldrapar vari mamman, Michelle Williams, vantrivs i yrket som akutläkare då det medför att hon inte kan vara hemma med den allt mer alienerade dottern. Problemet understryks av att hon inte heller lyckas på arbetsplatsen. Tvärtom dör ett barn i hennes vård. Ett barn, för övrigt, som knivhuggits av sin egen misslyckade mamma.

Familjens barnflicka har i sin tur övergivit sina söner i Filippinerna, där den yngre har konstant ångest och den andra våldtas av en pedofil. Familjens pappa, en internetentreprenör som spelas av Gael García Bernal, känner också otillfredsställelse med livspusslet, varför han på en resa är otrogen med en prostituerad som, visar det sig, också lämnat sitt barn för ”yrket”. I slutscenen förenas åter familjen i hemmet, till ömsesidig lycka.

Sensmoral: yrkesarbetande kvinnor leder till otrogna män och döda barn såväl i hemmet som på arbetsplatsen.

Mammut har mötts av oförklarligt god kritik. Foto och klippning sköts förvisso habilt, och skådespelarna är snygga. Men dialogen är intetsägande och handlingen är obetydligt intressantare än i ett akvarium. Dryga två timmar fylls trots detta med detaljstudier av rollfigurernas emotionella tvivel, där intet lämnas till åskådaren. Karaktärernas känslomässiga utveckling kunde inte skildras mer övertydligt ens med PowerPoint. Och inte heller när Moodysson kör sitt favoritknep, att skruva upp popmusiken för en känslochock, tänder det till.

Förutom misogynin är Mammut alltså förbluffande utslätad, vilket är märkligt med tanke på att Moodysson tidigare gjort i alla fall två starka filmer. Man skulle kunna argumentera för att den är en så kallad europudding – den substanslösa kompromissliknande filmtyp som uppkommer när flera länders filminstitut, politruker och producenter ska enas i ett projekt. Men Moodysson står för både manus och regi, under överinseende bla av danske Lars von Triers husproducent Peter Aalbæk Jensen, som inte precis motarbetar egensinniga regissörer.

Trots ovanstående hyllas Mammut. Så frestande är vag kritik mot ytlighet i konsumtionssamhället.

Eftersom jag helst inte vill tro att Moodysson är motståndare till kvinnors lönearbete, och eftersom jag vet att han inte hade någon ”kristallkula” när han inledde sitt filmprojekt många år innan någon ens kunde föreställa sig en finanskris, kan jag bara dra en slutsats. Moodyssons analysförmåga är inte bättre än så här.

Jag tror att en av anledningarna till den bristen är att vi har en kulturskribents- och kritikerkår som, likt Nina Björk i DN (30/10-05), får magknip när de lämnar barnet på dagis, och därefter drar slutsatsen att det måste vara kapitalismens fel. För dem är Mammut trygg och dekorativ som en brasvideo.