Foto: Freddy LindstrÖm/Pressens bild

I euforin över att Ingmar Bergmans hus på Fårö och tillhörande lösöre köpts in av den norske filantropen Hans Gude Gudesen, i syfte att skapa ett konstnärscentrum, glömmer man lätt bort hur det lät innan.

När Bergmans kvarlåtenskap fortfarande var till salu, enligt hans egen sista vilja, restes indignerade krav på att staten måste ingripa. För annars skulle ju kulturarvet förskingras.

Debatten var ännu en påminnelse om hur djupt rotad föreställningen är att en allt omfattande stat är kulturens förutsättning.

Men Bergman själv är ett exempel på att så inte är fallet. Hans filmproduktion skedde till största del helt utan inblandning av någon som helst filmpolitik, till exempel.

Tvärtom kände han sig snarast fördriven ur landet av statens nitiska skattepolitruker.

Att Bergmans hus på Fårö efter hans död nu blir en privat kulturinstitution känns som en logisk följd på en konstnärlig karriär som fullbordades mer trots än tack vare statsmakten.