Inget sker utan Hizbollahs godkännande

Det var vintern 2007, bara månader efter kriget mellan Israel och Hizbollah. När vi klev ur bussen i Beiruts södra förorter blev vi genast mötta av några välbyggda unga män i svarta vindjackor. Alla hade varsin liten kommunikationsradio i handen, men i övrigt fanns det inget som signalerade att det var fråga om soldater. Inga vapen.

De hade järnkoll. De stod i varje korsning och såg vilka som kom in i kvarteren och vilka som lämnade. Alla som inte passade mallen fick en fråga om vad de hade för ärende. Det fanns inget hotfullt i luften, men det var en uppvisning i total kontroll – även i en tid när israeliska angrepp torde ha försvagat organisationen markant. Det rådde inga tvivel. Detta var Hizbollah-land.

När Libanon i helgen efter nitton misslyckade försök kunde välja general Michel Suleiman till president var det ytterligare bevis för Hizbollahs kontroll. Inget sker utan deras samtycke.

För bara veckor sedan stod ­Libanon på randen till inbördeskrig. Den tändande gnistan var att Hizbollah inte gillade att den ­libanesiska staten försökt avveckla organisationens övervakningsutrustning på Beiruts flygplats och försökt sparka dess egna flygplatschef.

Under några dagar försvarade Hizbollah sin position som stat i staten. Organisationen visade sin makt. Man tog kontroll över kvarter, visade sig, och drog sig tillbaka. Man demonstrerade vad man är kapabel till, men utan att utföra det helt. Till slut fick man som man ville.

Viktigast av allt: den libanesiska armén under Michel Suleiman grep inte in. Vad skulle den göra? Hizbollah visade under bara några dagar att man kunde operera efter eget tycke över nästan hela landet.

Att inte gripa in är dessutom något av Suleimans specialitet. Under cederrevolutionen, då libaneserna under några rusiga månader lyckades skaka av sig den syriska överrocken, stod ­Suleiman med sin armé och tittade på. Och faktum är att han är förbunden av internationella avtal att avväpna Hizbollah, men detta gör han alltså inte ens när Hizbollah bedriver öppet krig på huvudstadens shoppinggator. Han står och tittar på.

Det är lätt att begripa att Hizbollah kan leva med en sådan president.

Den senaste månaden har Hizbollah klivit fram som Libanons mäktigaste spelare. Den uppgörelse som ligger till grund för president Suleimans utnämning föreskriver dessutom att Hizbollah kan lägga in sitt veto mot regeringsbeslut som inte passar.

Det är omöjligt att säga vad som kommer att hända nu. För Israel är det naturligtvis ovisst att ha en Hamas-stat på ena sidan och en Hizbollah-stat på den andra. För Iran känns det toppen. Den som muckar gräl med Iran kan nu få en halv kontinent i obalans om Iran bara bestämmer sig för att dra i trådarna.

Men vad det betyder inne i Libanon är en annan sak. Det märkliga när jag var där var att folk garvade och ryckte på axlarna. De hade lärt sig att leva med röran. Jag fick intrycket då att det kommer att gå bra, trots allt. Libanon kommer inte att bli någon mönsterdemokrati av skandinavisk modell, visst. Men som Italien, kanske. Utom i Beiruts södra förorter där det var mer som Iran.