Igår rapporterade DN att Miljöpartiet tappar stöd utanför storstäderna, varpå språkröret Åsa Romson efterklokt lovade att nu var det ”slut på” negativa ord om biltrafik i glesbygd.

Frågan är om löftet tar skruv. Är man etablerad som de bilberoendes skräck kan det vara svårt att vända bilden. Brist på lyhördhet är sällan en politisk tillgång.

Samma karaktärsdrag återkommer i MP:s reparationsförslag. Man har en idé och en vision, men man är inte särskilt lyhörd för huruvida idén möter ett faktiskt och befintligt behov.

Visst kan man sänka momsen, men flera av de tilltänkta tjänsterna är redan billiga. Alltså är det inte troligt att reformen skulle påverka människors konsumtion, vilket är MP:s syfte. Enklare skoreparationer går på så lite som några tjugor. Då är det förmodligen inte priset, utan folks vilja att köpa nya skor som står i vägen för MP:s vision. Och den punkterade cykeln står inte och väntar för att vi inte har råd med reparationen på tvåhundra kronor. Den står där för att det är ett mankemang att släpa den till närmaste reparatör. Ett sånt där mankemang man skjuter upp tills cykeln plötsligt är översnöad.

Hmmm... Hushållsnära cykelreparation vore kanske en affärsidé?