Arbetslösheten bland ungdomar i Sverige stiger snabbare än den totala arbetslösheten. Ungdomar och andra grupper med svagare fotfäste på arbetsmarknaden drabbas hårdare av nedgångar.
Det svenska utgångsläget var dessutom dåligt redan före krisen. Sverige har haft en högre ungdomsarbetslöshet än EU-snittet sedan mer än tio år, och detta trots att vår övergripande snittarbetslöshet har varit lägre än EU:s.
Ungdomsarbetslösheten i Sverige har legat på en nivå som är tre gånger högre än snittarbetslösheten och har nu nått cirka 25 procent. Man kan jämföra med snittet för EU-15 (alltså ”det gamla EU”) på drygt 15 procent och med Danmark, som har en ungdomsarbetslöshet på knappt 9 procent. Man kan också undra hur det kommer att se ut om, som befarat, den totala arbetslösheten i Sverige når 12 procent under nästa år.
I ett makroekonomiskt perspektiv är ungdomsarbetslöshet inte värre än annan arbetslöshet, till och med kanske tvärtom, eftersom ungdomars arbetslöshetstider brukar vara kortare än för befolkningen som helhet och många arbetslösa ungdomar också väljer att studera medan de söker jobb.
I ett vidare perspektiv är dock en så hög ungdomsarbetslöshet som den svenska ett allvarligt problem. Dels på grund av signalerna som skickas till unga arbetssökande, dels genom att risken ökar för långtidsarbetslöshet och bidragsberoende redan i unga år.
Skälen till att Sverige har så mycket högre ungdomsarbetslöshet än jämförbara länder är idag intellektuellt allmängods. Det handlar om för höga ingångslöner och alltför stelbent reglering av arbetsrätten. Senast påpekades detta av Finanspolitiska rådet, den myndighet som alliansregeringen inrättade för en oberoende granskning av finanspolitiken. I sin årsrapport skriver man:
”Det är dock troligt att höga minimilöner missgynnar ungdomar i förhållande till äldre och driver upp den relativa arbetslösheten för ungdomar. Ungdomar missgynnas också med all sannolikhet i förhållande till äldre av en strikt arbetsrätt. Ett högt anställningsskydd gör det mer kostsamt att anställa, vilket påverkar dem som är på väg in på arbetsmarknaden i högre grad än andra. Ett starkt anställningsskydd minskar sysselsättningen mer om minimilönerna är höga eftersom lägre löner annars kan kompensera för de extra kostnader för arbetsgivarna som en sådan lagstiftning innebär.”
Det som här anförs om ungdomar gäller givetvis också för andra grupper av nykomlingar på arbetsmarknaden så som invandrare. Något bättre exempel på så kallad strukturell diskriminering går inte att finna.
Av alla politiska partier i Sverige är det bara Centerpartiet som vågar tala högt om det så kallade anställningsskyddet som ett allvarligt problem. Övriga borgerliga partier håller tyst. Deras företrädare vill inte låtsas om den stora elefant som står mitt i rummet – några vänder bort blicken eller smyger utmed väggarna. Andra förnekar bestämt att elefanten ens existerar.
Ändå står den där mitt i salen. Heder åt de centerpartister som i förra helgen inte bara sade att de såg det stora djuret, utan också vågade komma med förslag om hur det borde ledas ut ur lokalen.
Thomas Gür är företagare och fri skribent.
