V
arje dag passerar en kvinna i sextioårsåldern Olof Palmes mordplats vid Sveavägen/Tunnelgatan. Och varje dag tänker hon samma mörka tanke: Jag önskar att jag levde i ett Sverige som inte längre finns. Det var i alla fall vad hon sa till Dagens Nyheter tidigare i veckan (22/2) när tidningen hade ställt sin reporter vid Dekorima-hörnan (nu Kreatima), där mordet på statsministern skedde för tjugofem år sedan på måndag.
Jag är född ett år efter mordet, i april 1987, och har till skillnad från till exempel den här personen ingen egen relation till Palme och dåtidens Sverige. Många i min generation har egentligen bara hört talas om Palme. Vi som då råkade bli intresserade har behövt pussla ihop en bild långt i efterhand.
Det verkar ha varit viktigt att vi skulle känna som kvinnan på mordplatsen, uppleva det som om det funnits ett bättre Sverige som lämnade oss tillsammans med statsministern. Det verkar ha varit viktigt att vi skulle förstå att Palme var en ”en hjälte som gick och blev skjuten”, som en student på Malmö högskola träffande sammanfattade den vedertagna historieskrivningen i P1:s Nya vågen (22/2). För det är vad jag och många andra har fått höra under hela uppväxten, från skolan, i medierna, i högtidstalen.
Även om det kan te sig provocerande att säga så kan jag inte acceptera den beskrivningen. När min generation blickar bakåt tror jag att det är få som tycker att det finns något verkligt värdefullt att lära sig av Palmes politik eller att hans minne representerar en förlorad guldålder.
Jag spekulerar förstås i det här. Men mitt eget intryck är att Palme, om han hade levt idag, skulle ha varit emot mycket av det som unga människor, och faktiskt inte bara vi, har kommit att ta för givet och sätter stort värde på.
Vad hade Palme exempelvis ansett om friskolor och valfrihet i undervisningen, han som avfärdande kallade privat utförd barnomsorg för ”Kentucky Fried Children”?
Vad hade Palme tyckt om internet och nya medier, han som var motståndare till reklamfinansierad tv, eftersom det riskerade att skapa otydlighet i frågan om ”vem som ska äga och driva dessa för svenska folket så oerhört starkt påverkande massmedia”?
Hade han sett med tillförsikt eller besvikelse på att den högsta drömmen för många i min generation är att bygga och driva ett eget företag?
Jag tror att de flesta i min ålder är glada över att leva i det moderna Sverige, med färre tongivande politiker som ifrågasätter den fria företagsamheten och friheten att välja, och med större handlingsutrymme för den enskilda människan.
Olof Palme måste ha haft ett engagemang och en energi utöver det vanliga, men jag kan inte känna någon nostalgi inför hans politik.
