Ingen konstkris i betraktarens öga

Det anrika varuhuset PUB har genomgått en metamorfos. För oss som är intresserade av klassiska herrkläder har den kanske inte varit till det bättre. Modet signalerar nu mindre PUB, och mer BUP.

Men det tredje, översta våningsplanet lockar ändå. Här har varuhusledningen släppt in det pigga galleriet Operatingplace, vars vinterutställning Skandinavisk samtid härbärgerat ­såväl unga skulptrisen Hanna Belings paraffinskulpturer som gamle provokatören Kjartan Slettemarks självporträtt som Marilyn Monroe. Slettemark, för den som fortfarande har minnesluckor, är själva sinnebilden för skandinavisk counter culture. Han har planterat hasch i Humlegården, gått på lina under Träd, Gräs och Stenars konsert i Tanto, förfalskat sitt pass genom att sätta in Nixons foto och juckat omkring i pudeldräkt – långt innan Gert Fylking stal idén. Nu hänger han på PUB, och det säger en del om samtiden. Inte att motkulturen blivit fegare, för det tror jag inte, men att de vinstdrivna aktörerna blivit vaknare.

I torsdags kväll var det vernissage på Hudiksvallsgatan bakom Vanadisplan. Där har en gammal industrifastighet gett husrum åt sex av stadens bästa gallerier. En timmes rundvandring ger en god inblick i samtidskonsten. Roligast är Atelier van Lieshouts kroppsliga arkitekturprojekt hos Galleri Aerea och Juan Pedro Fabras prickskytteinstallationer på Brändström & Stene. Men gallerierna Nordenhake, Natalia Goldin, Andréhn-Schiptjenko och Mia Sundberg (som man hittar ett par trappor upp i en ingång från Gävlegatan) har alla sevärda utställningar.

Det var inte utan att man tidigare skrattade åt snacket om Vasastanskvarteren som ett svenskt Chelsea. Men på kort tid har det hänt mycket. På Torsgatan har unga Galleri Loyal tagit över gamla Byhléns livs, och visar nu sextiotalsinspirerade oljor av tyske Till Gerhard. Och i hörnet Karlbergsvägen–S:t Eriksgatan ligger det nya lilla galleriet Crystal Palace, som också passade på att ha vernissage på torsdagen. Ett kulturellt lämmeltåg drog genom stadsdelen, och alla tycktes senare landa på sköna kvarterskrogen Rabarber. Om även Bonniers konsthall längre ner på Torsgatan hade deltagit under kvällen hade man väl fått kalla det för konstmässa.

De som de senaste dagarna oroat sig för minskande besökssiffror på bland annat Moderna Museet har missat att det parallellt just nu växer fram en mycket omfattande konstverksamhet i den kommersiellt drivna offentligheten. I Vasastan stimulerar och sporrar man varandra på ett sätt som gör att det känns svårt att hävda att konstlivet är hotat.

Det råder inget motsatsförhållande till den offentligt finansierade kulturen. Det är olika arenor, med olika uppdrag. Museerna garanterar att alla under 18 får ta del av konsthistorien gratis, och vi vuxna, som ju har råd med 70 spänn, betalar för det vi vill ta del av. Det är fullt rimligt, och det ger incitament åt museerna att ligga på topp.

En promenad i Vasastan, eller ett besök på PUB, gör det tydligt att det inte råder någon kris i konstlivet. I alla fall inte när man ser det ur betraktarens perspektiv.