En rad euroländer dras med stora budgetunderskott och problematisk skuldsättning, som enligt finanssektorns ”Krösa-Major” riskerar att sätta hela euroområdet i gungning. Är det statliga betalningsinställelser som väntar? Det handlar om Spanien, Portugal, Italien och det verkliga dramat som utspelas i Grekland.
Är krisen ett bevis på att eurons införande – som i den antika grekiska tragedin – drevs av hybris och att det är en ödesbestämd nemesis som är under uppsegling?
Svaret är att utan euron skulle vi se en islandisering av eurons svaga ekonomier. Liran, pesetan, escudon och särskilt den grekiska drachmen skulle vara indragna i en svårstoppad vadslagningskarusell – som under den svenska räntekrisen i början på 1990-talet. Utan euron skulle riskerna för europeiskt valutakaos inte vara mindre utan större.
Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Euron är ett politiskt flaggskepp i EU och därför är det grekiska dramat en rejäl prestigeförlust. Men kränkta känslor får inte ta överhanden i krishanteringen.
På väg in i Bibliotheque Solvay i Bryssel till det extrainkallade EU-krismötet i torsdags, sade Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy att man inte skulle lämna Grekland i sticket utan agera bestämt och koordinerat för att bevara eurozonens stabilitet.
I morgon kommer EU:s finansministrar att lägga fast detaljerna för att hålla Grekland flytande. Kyla och solidaritet bör vara vägledande. Det vore varken klokt att kärleksstrejka som i Lysistrate eller, tvärtom, att ställa upp alltför villigt.
I det antika grekiska dramat fanns alltid möjligheten att ta till knepet deus ex machina med gudar som hissades ner på scenen och fixade problemen. Att EU solidariskt ställer upp för Grekland betyder inte att man ska agera gud.
Det är en skandal att Grekland har ägnat sig åt att förmedla en falsk bild av läget i ekonomin, men också att man från EU:s sida har tolererat detta. Än värre underbetyg för de grekiska politikerna är att man inte har använt den långa högkonjunktur som föregick den senaste finanskrisen till att städa upp.
För Grekland är det ett måste att genomföra reformer för att få kontroll över budgetunderskottet och öka tillväxten i ekonomin.
Det antika grekiska dramat syftade till att förmedla dygder och värderingar. För EU är lärdomen av de scener som nu spelas upp att man behöver fundera över regin för att få spelet att flyta bättre.
Och Sverige då? Efter nejet i folkomröstningen 2003 led euron en hastig politisk död. I finanskristider har opinionen för en svensk euro ökat och efter valet kan det vara dags att ånyo ställa frågan om Sverige ska vara med i valutaunionen fullt ut. Då vet vi också hur det grekiska dramat har slutat.
