Könsneutrala toaletter på bibliotek, clowner på äldreboenden och tvättservice i tunnelbanan. Det var politiska förslag som få kunde låta bli att dra på munnen åt under den senaste valrörelsen. Men att något sådant överhuvudtaget föreslås vittnar om en syn på politiken som gränslös. Och detta synsätt framstår dessvärre inte som någon parentes i valstridens hetta.

Senast igår skrev tre moderata riksdagsledamöter på debattplats i Dagens Nyheter att Tobaksmuseet på Skansen är dåligt, för att rökning är dåligt (typ).

Vad ett privat litet museum överhuvudtaget har att göra med deras roll som lagstiftare – ja, de skrev under i den egenskapen – är oklart.

Någon ny lagstiftning föreslås inte. Politikerna kritiserar tobaksindustrin och avslutar med en uppmaning om att konsumentombudsmannen (KO) borde ”ta en titt” på verksamheten.

Det går dock utmärkt att göra en anmälan till KO utan hög-travande debattartiklar. Och den som inte vill bevittna de fruktansvärda föremålen på museet i fråga kommer inte heller att tvingas. Lika lite som någon tvingas bevittna krig på Armémuseet.

Politiken tycks ha drabbats av en säregen blandning av populism och hybris.

Såväl riksdagsledamöter som kommunpolitiker tycker till om allt; de är emot allt dåligt och för allt bra. Ingen fråga är för liten. Ivern att gör allt till politik både sporrar och sporras av medier som ständigt efterfrågar nya konkreta förslag, och som alltid vänder mikrofonen mot just politiker när ett samhällsproblem uppmärksammats.

I denna onda cirkel befinner sig även moderaten Tomas Tobé, som igår föreslog ett mognadstest för alla sexåringar inför skolstarten, för att upptäcka dem som behöver extra stöd.

Det motiveras naturligtvis av goda avsikter, men i Sverige finns 4616 grundskolor. De är fyllda av engagerade lärare och rektorer, ofta med både gedigen erfarenhet och utbildning. Ändå inbillar sig politiker att de kan åstadkomma förbättringar med detaljerade ingrepp uppifrån.

Skolpolitik bör gälla systemet och ramarna. Den pedagogiska verksamheten, inklusive hur och vem som får extra stöd, avgörs bäst av lärare och rektorer utifrån de specifika förutsättningar som gäller på just deras skola. Inte av riksdagsledamöter utifrån breda generaliseringar.

Det samma gäller lärarlegitimationer. Varför tror politiker att rektorer är behjälpta av en fyrkantig lagstiftning för att avgöra vem som är lämpligast för anställning som lärare?

Nobelpristagaren Friedrich von Hayek tillägnade boken Vägen till träldom till ”socialister i alla partier”. Den skrevs i mitten av förra seklet, i en tid när idéer om planekonomi mer eller mindre var allmängods.

Den tiden är sedan länge över. Idag tror knappt någon på statens förmåga att planlägga samhällsekonomins utveckling, inte ens i Vänsterpartiet. Däremot tycks många tro att politiken har en mirakulös förmåga att reglera samhällslivet i övrigt till det bättre.

Politiken har förstås sin roll att spela, och vi klarar oss inte utan den. Men gränslös politisering och kronisk utspelsmani är knappast någon väg till ett bättre samhälle.