I flykting- och migrationspolitiken har Sverige målat in sig i ett hörn. Men eftersom ekonomin går bra tar vi inte itu med problemen utan skjuter dem framför oss. Det leder till att omfattningen av de problem vi behöver ta itu med växer kontinuerligt, och den framtida och oundvikliga uppgiften blir mycket besvärligare.

Sverige har idag flest positiva asylbeslut i västvärlden: cirka 850 per år och miljon invånare. Vidare tillkommer anhöriginvandring. Ändå är vi sämst vad gäller skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda: det finns ett gap på 15 procentenheter till de utrikesföddas nackdel. (I vissa länder är det tvärtom, utrikes födda har högre sysselsättning än infödda.)

Nyligen meddelade Migrationsverket att asylansökningarna kommer att öka med 40 procent nästa år till 41000 totalt. Verket har anhållit om budgetförstärkningar på åtta miljarder kronor under de kommande fyra åren.

Samtidigt vet vi att minst 70 procent av flyktingarna inte kommer att vara självförsörjande efter två år, då det statliga försörjningsstödet upphör. Även om regeringen har lovat att ta över betalningsansvaret från kommunerna därefter, fortgår belastningen på folkhushållet.

I en kommun som Södertälje har endast 20 procent av irakierna som anlände under 2000-talet egen försörjning idag. Och Södertälje kommun fick 266 miljoner kronor i försörjningsstöd från staten 2011, det högsta i landet räknat per invånare.

Vi vet varför utanförskapet är så omfattande. Det handlar om en kombination av barriärer som hindrar inträdet på arbetsmarknaden: höga ingångslöner, arbetsmarknadsregleringar samt företagsklimatet på orten och bidragsnivåer som gör det attraktivt att vara kvar i försörjning med offentliga medel.

Ett tankeexperiment visar hur bekymmersamt det är. Anta att Sverige fördubblade andelen flyktingar vi förmår få i självförsörjning. Det skulle likväl innebära att som mest bara 60 procent av flyktingarna skulle vara självförsörjande efter två år. För Södertäljes del skulle det innebära att 60 procent av irakierna i fråga fortfarande inte skulle ha egenförsörjning.

Men om vi redan imorgon dag skulle eliminera allt vad tredje parts inflytande över anställnings- och lönevillkor heter (läs ”arbetsmarknadslagar, kollektivavtal och facket” och bortse också från om det är politiskt möjligt), skulle likväl inte särskilt många jobb uppstå på arbetsmarknaden för de allra sämst utbildade och lågproduktiva. Ty sådana jobb är sedan länge bortrationaliserade i stora delar av näringslivet, just på grund av anställningslagar och höga ingångslöner.

Det finns alltså inget alexanderhugg med vilket vi kan komma ur det läge vi försatt oss i. Vi måste istället tråckla oss igenom besvärliga frågor som europeisk flyktingpolitik, anhöriginvandring, arbetsrätt, lönebildning och annat komplext.

En god början vore att sluta låtsas som problemet inte är så allvarligt, bara för att vi än så länge har råd att lägga pengar på att dölja det.