Jag kan förstå att president Abbas väljer att gå till FN:s generalförsamling med en ansökan om medlemskap och därmed erkännande av en palestinsk stat baserad på 1967 års gränser (det vill säga 1949 års stilleståndslinje). Säkerhetsrådet har tagit ställning för en tvåstatslösning. EU och USA är för. Till och med Benjamin Netanyahu har uttalat sitt principiella stöd. Den nödvändiga institutionella infrastrukturen anses dessutom finnas på plats, fast förstås bara på Västbanken.
Samtidigt ligger den israeliska regeringens förhandlingsintresse i praktiken nära noll. Så nog går det att förstå initiativet.
Men betyder det att Sverige bör rösta ja – och verka för detta i EU – när frågan kommer upp i FN:s generalförsamling? Svaret är inte självklart – trots att det är självklart att palestinierna har rätt till en egen stat. Det kan ge viss vägledning att se det hela praktiskt.
I perspektiv av det hopp som den arabiska våren väcker skulle ett ja bättra på västvärldens skamfilade rykte och en ökad trovärdighet som frihetens försvarare ge större möjligheter att påverka utvecklingen i Arabvärlden. Ett nej kommer i sin tur att utlösa anklagelser om att den gamla dubbelmoral-politiken består. Lägg därtill att det är sannolikt att Abbas begäran kommer att bejakas av generalförsamlingen.
Ändå finns starka skäl som talar mot ett ja till det palestinska initiativet. När frågan om erkännande förs vidare till Säkerhetsrådet blir det nej – om inte annat eftersom USA kommer att lägga in sitt veto. Dessutom är det synnerligen oklart vad som egentligen ska erkännas: ett land som saknar gränser och har två ”regeringar” (varav av en leds av terrorist-Hamas).
Blir det inte mest ett nytt sätt att slå fast palestiniernas redan fastslagna rätt till en egen stat? Israel kommer knappast att bara se på om man från palestinsk sida skulle försöka göra verklighet av staten. Det är stor risk för höjd konfliktnivå och besvikelseterrorism.
I verkligheten kommer palestiniernas statslöshet att bestå även efter ett ja vid omröstningen i FN:s generalförsamling. Bara en förhandlingslösning kan ge palestinierna egna gränser – och vägen dit går inte över att FN återigen väljer att peka finger åt Israel.
Att sortera bland argumenten är inte helt enkelt. Ändå lutar jag mot ett nej. Trots den palestinska myndighetens löneutbetalningar till terrorister och en retorik för hemmapubliken som inte går av för hackor, pågår ett mödosamt israeliskt-palestinskt uppbyggnadsarbete på Västbanken. Det har givit goda resultat men riskerar att få ett abrupt slut.
Det som talar för ett ja är att en erkänd palestinsk stat skulle kunna föra in ett nytt moment – en ny dynamik – i det politiska drama som aldrig verkar ta slut. Det gäller också om resultatet stannar vid en förstärkt observatörsstatus i FN och ställning som icke-medlemsstat men stat.
Men kanske spelar det inte någon roll. Varken ett ja eller ett nej i FN för saken närmare sin omedelbara lösning.
I själva verket kan tanken fara genom huvudet att de som sitter vid makten egentligen är fullkomligt nöjda med status quo. För både ledarna i Fatah och Hamas är låsningen en garanti för att man kan sitta säkert och fortsätta erhålla bistånd. För Israel utgör inte palestinsk terrorism längre något existentiellt hot. Det är undanröjt, men fungerar bra som argument för regeringen Netanyahus politik att bygga ut bosättningar istället för att bygga fred i förhandlingar.
