Centern fick en stor och välförtjänt valframgång i Stockholm tack vare sin liberala profil och beskedet om att partiet numera är entydigt borgerligt och deltar fullt ut i allianssamarbetet. Men sedan valet har CUF-ordföranden Federley gjort sitt bästa för att locka fram bilden av det gamla struliga centerpartiet genom att uttala sig aggressivt och kategoriskt om biltullar. Vi kommer att rösta ja till trängselskatten, skriver Federley och ett par andra c-politiker på DN Debatt så sent som i går.

Kommer att rösta ja? Oavsett hur regeringen Reinfeldt tacklar det knepiga läge som uppstått efter ja-segern i Stockholms stad och nej-segern i länskommunerna? Oavsett om det
skulle inne- bära att Federley & Co röstade ned den nya borgerliga regeringen tillsammans med s, v och mp? Skulle inte tro det; det vore att visa ett häpnadsväckande dåligt omdöme.
Fredrick Federley är i sin fulla rätt att tala för fortsatt trängselskatt, men han gör klokt i att avstå från allt som doftar ultimatum.
På motsvarande sätt bör moderater och kristdemokrater skruva ned tonläget och sluta hävda att det är självklart att nej-sidan vunnit. Så enkelt är det inte.

Det uselt hanterade folkomröstandet har lett till ett hopplöst tilltrasslat resultat. Varken ja- eller nej-sidorna kan räkna med att få sin vilja igenom ograverad. Hur man ska hitta en lösning som visar respekt för den splittrade opinionen blir en av den nya rege- ringens främsta huvudvärkar, och riksdagsledamöterna bör göra det lättare, inte svårare, att nå en bra kompromiss. Publikfriande soloflygningar har inte högsta prioritet just nu.

Det pågår omfattande spekulationer om vilka som ska bli ministrar, men hittills har det nya läget
i riksdagen inte väckt mycket uppmärksamhet. Det finns fler skäl än Fredrick Federley att ändra på det.

Valresultatet får omvälvande konsekvenser inte bara för socialdemokraterna och fp, som förlorar många riksdagsledamöter, utan i än högre grad för moderaterna, som får ett väldigt inflöde av oprövade rikspolitiker. Partiet går från 55 till 97 mandat, och eftersom ett antal ledamöter inte ställt upp till omval och ett antal erfarna krafter blir statsråd kommer m-gruppen att till mer än hälften bestå av nya människor.
Det kommer att sätta den mode- rata gruppledningen på stora prov. Till någon del vad gäller inpiskning när man ska förankra impopulära regeringsbeslut. Men framför allt i två andra avseenden: Att se till att det finns kommunikation och samspel mellan regering och riksdag. Att hävda allianstänkandet och dämpa det partipolitiska särintresset. Det måste bli många gemensamma gruppmöten.

Nu talar alla om taburetterna. Men vilka som blir ministrar är inte nödvändigtvis viktigare för Alliansens
framgång än vem som får ansvar för Alliansens största riksdagsgrupp.