”Våra socialförsäkringar behöver behandlas mera som riktiga försäkringar och arbetslinjen behöver bli starkare.” Så lät det i Rosenbads pressrum i går. ”Sjukförsäkringen är för mjuk, den har tillåtits att möta alla möjliga behov.” Stora reformer är nödvändiga.
Men från talarstolen lanserades inte något nytt initiativ från den moderatledda regeringen. Där stod Anna Hedborg och presenterade Socialförsäkringsutredningens slutbetänkande.

Anna Hedborg är kanske mest känd som upphovsman till löntagarfonderna, tillsammans med LO-kollegan Rudolf Meidner. Dessutom har hon bland annat varit socialdemokratiskt statsråd. 2004 utsågs hon av Berit Andnor (s) till särskild utredare av socialförsäkringssystemet. Sedan dess har väljarna petat Andnor, så utredningen presenterades för hennes efterträdare, moderaten
Cristina Husmark Pehrsson.
Tanken är att Hedborgs utredning ska ligga till grund för en parlamentarisk utredning, som så småningom ska landa i faktiska förändringsförslag. Socialförsäkringssystemet är ingen skuta som man vänder på en femöring.

Andelen förtidspensionärer och sjukskrivna har ökat stadigt sedan 1970-talet. Hedborg beskriver sjukersättningar till unga som ”en tickande bomb”. Sjukförsäkringen är för mjuk, för godtycklig, för lättmanipulerad. Samma diagnos ger olika lång sjukskrivningstid beroende på sådant som var patienten bor och hur ogärna vederbörande vill återgå till jobbet. ”Sjukförsäkringen har tillåtits bli en parkeringsplats för problem den inte var avsedd för”, konstateras i utredningen.

Medan den finska sjukfrånvaron, exempelvis, håller sig konstant över tid, varierar den svenska med konjunkturen. ”Arbetslöshet och sjukfrånvaro uppträder närmast som kommunicerande kärl.” Ytterst få går från sjukskrivning till arbetslöshet; i sådana fall förlängs i stället sjukskrivningen.
Resultatet är att Sverige har signifikant längre sjukskrivningstider än alla andra länder för snart sagt alla sjukdomar
och åkommor. I synnerhet för unga
människor.

För att få bukt med problemen föreslås en rad åtgärder. Sjukförsäkringen borde bli självständig och mer försäkringslik. Avgifterna till försäkringen ska täcka utgifterna, och om pengarna inte räcker till får avgifterna anpassas. En tidsgräns behöver införas; Sverige är nästan ensamt om att inte ha någon bortre gräns för hur länge någon kan få sjukersättning. Slutligen betonar man arbetslinjen. Långtidsfrånvaron måste ned, och fler måste i arbete.
Utredningens stora värde är i belysningen av problemen, snarare än de föreslagna lösningarna. Nu är det viktigt att direktiven för den parlamentariska utredningen inte blir för snäva. Regeringen borde låta den nya utredningen utgå ifrån Hedborgs rapport, men låta dem tänka fritt över hur problemen kan lösas. Det finns andra idéer – medborgarkonton är bara ett exempel – som
förtjänar en plats under luppen.