Kolumn | Övervikt och fetma
Nyligen sändes en intressant tv-dokumentär om folkhälsoarbetet i Tredje riket. Den nationalsocialistiska staten arbetade mycket hårt med propaganda och regleringar för att få människor att äta mindre kött, mer grönsaker och mer hembakt bröd.
Häromveckan hade den amerikanska filmen Supersize me premiär, där dokumentärfilmaren under en hel månad äter samtliga måltider på McDonalds och berättar om det lidande som följer på detta. Andemeningen är att det är livsmedelsindustrin som rår för Västvärldens växande problem med övervikt och fetma. Om bara inte företagen sålde och marknadsförde onyttiga produkter skulle vi må mycket bättre, lyder tesen.
I den ”nationella handlingsplan” mot övervikt och fetma som nu förbereds av det svenska Folkhälsoinstitutet, förväntas mellan 50 och 100 förslag på nya regleringar och subventioner av vad vi äter, liksom - självklart - nya skatter på ”farlig” mat. I välfärdsstaten är det, liksom i Tredje riket, ett självklart statligt ansvar att göra oss
friskare.
Skället på livsmedelsindustrin och sökandet efter nya statliga åtgärder är två delar av samma tänkande. Någon annan är boven. Och någon annan ska lösa problemen.
Men ingetdera stämmer.
Såvida det inte finns medicinska faktorer som påverkar ämnesomsättningen, är övervikt och fetma hos en vuxen människa faktiskt hans eller hennes eget fel. Liksom att övervikt och fetma hos ett barn är föräldrarnas fel.
Alla vet i dag att ett för högt energiintag och för lite rörelse ger ökad vikt. Oavsett hur begärlig pommes fritesreklamen än är, så går det inte någon sond från snabbmatsrestaurangen ner i våra magar, genom vilken livsmedelskapitalisten häller i oss fett mot vår uttryckliga vilja. Och ingen Icahandlare i världen ger sina kunder intravenösa sockerinjektioner så fort de sneglar på den färgglatt prålande godishyllan.
Varje kilo på kroppen tuggar man ihop till själv. Bakom varje enskilt intag av fett eller socker finns ett individuellt beslut. I en nyligen genomförd undersökning svarar nio av tio
svenskar att de själva har tillräckligt med information om vad man bör äta för att minska risken för övervikt. Men det är inte bara det att vi har kunskapen. Vi har heller aldrig haft sådana möjligheter att göra sunda matval som i dag. Tacka livsmedelsindustrin för det! Att gå in i minsta servicebutik är att skåda ett helt landskap av gröna nyckelhål, lättsockrade, fiberrika och fettsnåla alternativ att stoppa i matkassen.
Eftersom det är individen som fattar beslutet att, trots kunskap och valmöjligheter, äta och leva fel så måste ansvaret för att rätta till konsekvenserna av dessa beslut också vara individens eget. Och ska det till någon form av morot från systemet, för att påskynda att fler tar sitt självklara individuella ansvar, vore det enda rimliga att öka inslaget av privat finansiering inom hälso- och sjukvården, med individuella riskpremier för en aktiv och självvalt ohälsosam livsstil.
Det är både ett samhälleligt problem att allt fler människor blir allt mer överviktiga och synd om alla dem
som lider av sin självförvärvade övervikt. Men det rubbar ändå inte faktum: Fetmaepidemin är en utmaning för den moderna, välinformerade människan, som individ och handlande subjekt: sätt igång och ta ditt eget ansvar för dig själv och dina barn, här och nu. Det har aldrig varit så enkelt. Och ingen annan kommer göra jobbet åt dig!
Thomas Idergard är arbetande styrelseordförande i United Minds.
