I Sverige älskar vi FN. Socialdemokraterna brukar tala om det som en stolt tradition och alla andra hummar instämmande. Men FN skulle må bra av att älskas lite mindre och svensk utrikespolitik skulle bli bättre med mindre av kramgoa FN-låtar.
Att motverka rasism är viktigt och att slippa utsättas för den är en mänsklig rättighet. Men världen är inte lika god som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Därför är det en paradox att de förhandlingar som har förts kring uppföljningen av FN:s antirasismkonferens i Genève inte handlat om att om flytta fram positionerna utan att begränsa skadorna. Men den paradoxen är FN.
Uppföljningen blev en fortsättning på den första konferensen i Durban 2001 då man försökte likställa sionism med rasism. Det hade kunnat bli värre, också denna gång.
Irans president Ahmadinejad kom till Durban II och gjorde den stand-up han är bäst på. Han gick till våldsamt angrepp mot Israel som anklagades för att vara en grym och repressiv rasiststat, men den här gången förnekade han i alla fall inte Förintelsen. För Iran – och flera andra muslimska länder – är det viktigare att skapa polarisering kring Israel och hacka på västlig frihet än att komma vidare med arbetet mot rasism och intolerans. Ja, i själva verket är det ju åtskilliga av FN:s medlemmar experter på det området.
Före Ahmadinejads tal klargjorde utrikesminister Carl Bildt att om det blir ”skandal och för Sverige oacceptabla saker sägs eller görs” skulle vårt deltagande omprövas.
Sveriges representant gjorde också gemensam sak med en rad andra västliga delegater och lämnade demonstrativt Ahmadinejad åt sitt tal. Det blev nord mot syd – precis som talet syftat till.
Efter den iranske presidentens utfall mot Israel var dock Bildt inte förvånad. Så vad gjorde vi där?
Flera EU-länder – vid sidan av bland andra USA och Israel – bojkottade mötet från början, men alltså inte Sverige. I själva verket har EU uppvisat en sorglig brist på enighet och en oförmåga att hålla fast vid beslut. Om förslaget till uppdatering inte svarade mot EU:s krav skulle man lägga fram en egen text (som hade utarbetats av Nederländerna). Av detta blev intet.
Med lite större konsekvens skulle Sverige efter Ahmadinejads kidnappning av konferensen ha satt ned foten och sagt nu-får-det-vara-nog. I stället blev uttåget bara ett uttryck för att vi kände oss trampade på tårna. Sveriges representant var på plats igen när näste talare tog vid.
Istället för att lämna konferensen betonande Carl Bildt vikten av att Sverige skulle finnas på plats för att rädda det som räddas kan. Inte minst gällde det att försöka få bort skrivningar om inskränkningar i yttrandefriheten (jämför Muhammedteckningarna). Ambitionen var att ”värna de betydande framsteg vi gjort under de förhandlingar som förberett mötets slutkommuniké”. I klartext: skademinimering.
I årets utrikesdeklarationen slog Carl Bildt fast:
”Sveriges starka stöd för FN fortsätter. Genom sin världsomspännande medlemskrets har FN unik legitimitet och unika förutsättningar att samla världens länder till hållbara lösningar på vår tids globala problem.”
Det är FN i svensk Sörgårdstappning. Durban II är en del av FN i verkligheten och det borde leda till en större realism i synen på FN:s roll i världen. Och varför inte tänka till om värdet av dessa jättelika FN-konferenser? De som bäst resulterar i tomma deklarationer och som sämst gör mer skada än nytta.
