Stora och inflytelserika politiska idéer tillhör det förflutna. Det menar åtminstone den brittiske historikern och författaren Dominic Sandbrook i ett nyutkommet nummer av veckotidskriften The New Statesman (6/8).
Under rubriken ”The death of ideas” frågar han sig vart de betydande intellektuella, de vars ideologiska funderingar en gång påverkade makthavarna och lade grunden för samhällsutvecklingen, har tagit vägen. Vilka är vår tids motsvarigheter till tänkare som John Maynard Keynes? Sandbrooks svar är att de inte existerar.
Ett undantag, skriver han, är kanske den något excentriske britten och skribenten Philip Blond som har introducerat ”Red Toryism”. En fusion av konservatismens förtjusning för småskalighet och civilsamhället med vänsterns kritik mot marknaden. Men detta bidrag till idédebatten är onekligen klent i jämförelse med till exempel keynesianismens stora genomslagskraft.
En kritik som påminner om Sandbrooks har förts fram även här i Sverige. I samband med att tidskriften Bang för drygt ett år sedan publicerade ett temanummer om vad som kännetecknar en intellektuell, väcktes en lätt uppgiven diskussion om tänkarnas marginaliserade plats i samhället.
Motfrågan till dem som tar sig för pannan över ideologiernas död, förutsatt att en sådan nu har inträffat, är om det nödvändigtvis måste uppfattas som en katastrof. Kan det inte också innebära något positivt att de högtflygande planerna och de blankskinande teorierna blir färre?
Politiska intellektuella har i decennier format och gjort samhällsdebatten mer dynamisk, och på så sätt mer intressant för dem som följer den. Men vad har deras idéer gjort med samhället?
Flera av de tänkare som brukar lyftas fram som de främsta har bidragit till att riva ned kulturen och ekonomin och sedan lämnat efter sig ruiner som andra måste försöka bygga upp igen.
Dit hör till exempel Michel Foucault och Jacques Derrida, Karl Marx och Jean-Jacques Rousseau.
Västerländsk undervisning lever fortfarande i efterdyningarna av Rousseaus pamflett Emile , där han menade att sanning är något relativt och att elever utan påtryckning ovanifrån måste bilda sina helt egna uppfattningar om sakernas tillstånd.
Och vår tillit till hävdvunna kunskaper och erfarenheter lider ännu av Foucaults och Derridas modernare nihilism.
Många tänkare har bidragit med värdefulla idéer som konstruktivt utvecklat samhället istället för att helt försöka rita om det. Och om man oroar sig för det som Sandbrook och andra diskuterar är det snarast fler av den sortens intellektuella som man bör efterlysa.
Men nog vore det bra om vi också gav större utrymme åt en mer pragmatisk politisk attityd. Som inte tar sin utgångspunkt i hur det skulle kunna vara, utan i hur det faktiskt är.
Det är trots allt ett sådant förhållningssätt som de flesta av oss som utsätts för politikens verkningar lever med.
