Förra veckan hölls budgetdebatt i riksdagen. Årets politiska drabbning? Nej, snarare som ett samarbetssamtal på äktenskapsrådgivningen. Oppositionen var öppen för konstruktiva förslag. Så bra, det var den lyhörda regeringen också. Den ena pragmatikern efter den andra äntrade talarstolen. Har vi 349 ledamöter som gått till val på sin allmänna principlöshet och goda samarbetsförmåga? En redig fundamentalist skulle ha varit en frisk fläkt.
Är tonläget ett dagsfärskt undantag? Det politiska språket kan ses som en indikator på underliggande attityder. Det man har i huvudet brukar ju ofta sippra ut genom munnen. Jag sökte därför i riksdagsprotokollen efter samtliga anföranden mellan 2002 och 2010 där talaren pratade om ”ideologiska skäl”. Anförandena sorterade jag efter om frasen användes i positiv mening (att tala om sina ideologiska skäl) eller i ett negativt sammanhang (som en anklagelse eller ett förnekande).
Mönstret är slående. Ideologiska skäl är de dumheter som ligger bakom motståndarnas förslag. Själv är man pragmatiker. Ideologins effekt påminner om fanatism: förblindande, ovetenskaplig och likgiltig för praktiska konsekvenser. Men det finns grader. Socialdemokraterna och delvis Moderaterna spelar i en egen division när det gäller att svära sig fria från ”ideologiska skäl”.
Jag hittade 74 socialdemokratiska anföranden som innehöll frasen. Bara två gånger användes frasen i en positiv bemärkelse, i övriga fall som en avståndsmarkering mot grannens fula unge. Arbetsmarknadsminister Hans Karlsson (S) hade dem när han debatterade turordningsregler med Mauricio Rojas (FP) i maj 2003. Annars är ideologiska skäl ett påfund som ligger bakom borgarnas iver att föröda välfärden i landet.
Moderaterna har inte visat fullt samma slags faiblesse för uttrycket – jag hittade det i 28 anföranden – men endast i ett fall som något respektabelt. Den gången var det Anne-Marie Pålsson (M) som debatterade förmögenhetsskatten. Nej, hon anförde inte själv några ideologiska skäl, men sade åtminstone att det var ärligt och anständigt av Vänsterpartiet att erkänna sina. Alltid en början.
Det är bara en sökning på en exakt fras. Trots osäkerheten tror jag att mönstret både illustrerar partipolitikens andefattighet och antyder en förklaring. Socialdemokraterna och Moderaterna vet nog vad de gör. Det är svårt att samla breda skaror kring ideologiska skäl. Olika grupper kan ha skiftande motiv till att stödja ett och samma förslag. Så bildas politiska majoriteter. Vill man vara stor gäller det att slipa ned konturerna. Debatter om abstrakta ideal drar i motsatt riktning. Eniga salongsfilosofer klöser ögonen ur varandra när det är dags att uttolka principerna i konkreta förslag.
En politisk debatt utan idéer blir syrefattig. Samtidigt tyder litet på att det är våra två största partier som vill och kan svara för de stora idédebatterna. Det är något att tänka på, innan vi vandrar vidare på vägen mot ett tvåpartisystem.
Peter Santesson är doktor i statsvetenskap och verksam vid forskningsinstitutet Ratio. peter.santesson-wilson@ratio.se
