”Det kommer inte att bli vilken söndag som helst.” Så lyder rubriken till en av de många artiklar som skrivits i den spanska pressen om dagens EU-toppmöte (ABC 20/10). Skribenten är, som alla andra, upprörd över det som beskrivs som ett illasinnat tysk-franskt försök att tvinga fram en allmän bankkapitalisering, baserad på en beräkningsmetod som de facto innebär en nedskrivning av värdet på Spaniens och andra perifera problemländers statsskuld.

Det vore liktydigt med att erkänna att dessa länder befinner sig i statsfinansiell bankrutt och skulle fungera som en självuppfyllande profetia. Spaniens redan idag svåra läge skulle bli helt ohållbart.

Det finns mycket som tyvärr tyder på att så är fallet. De spanska bankerna, med 127 miljarder euro i förfallna privatlån, skulle inte klara en kapitalisering när de egna tillgångarna har skrivits ner med upp till 50 miljarder euro.

Kreditgivningen skulle i praktiken upphöra och räntan på de spanska statsobligationerna, som redan nu ligger cirka 350 punkter över den tyska, skulle lätt nå de nivåer som tidigare ledde Grekland, Irland och Portugal till att söka stöd från EU.

Istället skulle spanjorerna gärna vilja ha euroobligationer och att EU ställer sig som garant bakom deras statsskuld, men de förstår väl att detta inte kommer att ske utan vidare och darrar inför det pris som Tyskland (Europas kassakista) kommer att kräva.

Att det är landets ekonomiska suveränitet som står på spel vid dagens möte är uppenbart för de flesta.

Vad som än händer vid dagens EU-toppmöte kommer det verkligt avgörande inte att ske i Bryssel utan på Spaniens (och andra problemländers) gator och torg. Redan idag råder en mycket militant stämning hos fackföreningsfolk, strejkande offentliganställda, vänsteraktivister och olika proteströrelser som går under namnet indignados (upprörda). Denna stämning kommer att hårdna betydligt efter parlamentsvalet den 20 november, där allt tyder på att Partido Popular, som samlar nästan hela den spanska borgerligheten, kommer att vinna en jordskredsseger och få absolut majoritet i det spanska parlamentet. Då kommer de idag regerande socialisterna att med all kraft sälla sig till gatuprotesterna och mana till strejkvågor utan like i den spanska demokratins korta historia.

Vi står med andra ord inför en ytterst komplicerad och riskabel utveckling. Motståndet kommer att vara stenhårt mot de hårda åtstramningar och lönesänkningar som kommer att behövas för att rätta till den spanska ekonomin. Den nya regeringen kommer att stå inför mycket svåra avgöranden. Så kommer den spanska fiestan att sluta, mera som tjurfäktning än något annat.

Bara när den kommande stormen har bedarrat kommer vi att kunna se om euron och europasamarbetet i stort har bestått denna prövningens tid. Hur som helst kommer denna söndag att bli allt annat än en vanlig söndag.

Mauricio Rojas är rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd.