Efter den dödliga attacken i Benghazi har protesterna mot USA spritts vidare. I går stormades den amerikanska ambassaden i Jemens huvudstad Sanaa. I Kairo försökte man storma men misslyckades. I Afghanistan har president Karzai av rädsla för oroligheter ställt in ett planerat besök i Norge. Varningsflaggor har höjts för protester i Pakistan.

Och det är inte över.

Sociala medier spelade en viktig roll när den arabiska våren slog ut i blom – och det gör de fortfarande. På gott men också på ont. Den direkt utlösande faktorn bakom upploppen är en film producerad i USA som uppenbarligen inte ens kvalificerar som halvstekt kalkon, men som ändå fått ett slags kultstatus efter att styckevis och delt ha spritts som ett grovt antimuslimskt budskap på Facebook.

Fundamentalisterna på båda sina kanter får nu sina svartvita världsbilder bekräftade.

Det bekräftar bilden av fundamentalisterna.

Utifrån ett sekulärt perspektiv är det närmast obegripligt att några filmklipp kan väcka en sådan känslostorm, men de blir effektiva verktyg för fanatiker och orosstiftare som kan spela på både religiösa och antiamerikanska stämningar. Därför är det lika beklagligt som förväntat att Egyptens president Mursi visserligen tar avstånd från våld men välkomnar fredliga demonstrationer mot filmen (och USA). Men så ser det ut.

Tyvärr finns det även efter den arabiska våren grupper vars hopp om framtiden är att den ska bli en återgång till ett drömt förgånget. En del av dessa verkar genom terror och våld. De tar tacksamt emot varje tillfälle att utnyttja vad som uppfattas som religiöst kränkande för att mobilisera mot ”Väst” till gagn för den egna saken.

Vi har sett det hända förr och det lär inträffa igen.

Den arabiska våren väcker fortfarande hopp men bilden solkas av mer än de filmprotester som flimrar förbi på tv-rutan. I brist på demokratiska traditioner får den politiserade religionen ta stor plats. Det finns en förväntan på att få det bättre, men ekonomierna är svaga. Lägg därtill regionalism och internationalisering av konflikter.

Man behöver inte vara kronisk pessimist för att känna viss bävan.

Och filmen med arbetsnamnet Ökenkrigaren? Vad mer kan man göra än att instämma med den israeliske UD-talesman som beskrev filmskaparen som en ”osäkrad granat och en ofattbar idiot”.