inblick | Göteborgskravallerna
I går föll domarna mot de fyra polisbefäl som åtalades för den hårt kritiserade insatsen på Schillerska gymnasiet under EU-toppmötet i Göteborg förra året. En enig tingsrätt friar samtliga från anklagelserna för påstått tjänstefel. Domstolen hymlar inte med att de 78 ungdomar som tvingades ligga på regnblöt asfalt i över en timme utsattes för en kränkning. Men med tanke på det våld som polisen hade utsatts för dagarna innan och mot bakgrund av den inte motbevisade uppgiften att tre beväpnade personer fanns på skolan, landar tingsrätten i slutsatsen att ”polismännen hade anledning att vara ytterst försiktiga för att minimera risken för ytterligare personskador”.
Den enligt många skandalösa omständigheten att åtal inte väcktes också mot åklagaren och polisledningen, som beslutade om insatserna, bemöter domstolen med att man inte har haft anledning att pröva frågan. Det är helt korrekt, om än säkert svårsmält för vissa.
Högdjuren inom polisen, och åklagaren som beslutade om
husrannsakan på skolan, må tyckas vara aldrig så ansvariga för vad som hände. Men om åklagaren inte kunde få fram bevis nog för att åtala dem måste man finna sig i att så inte sker. I det läget har domstolen inte haft skäl att närmare gå in på den högsta ledningens ansvar.

Sista ordet är inte sagt i den här tålamodsprövande processen. Lika säkert som amen i kyrkan kommer domarna att överklagas och debatten om polisinsatsens nödvändighet och polismäns eventuella överreaktioner att leva vidare under lång tid. Dessutom till ackompanjemang av fortsatta turer kring polisskotten mot Hannes Westberg. Själv har han väl hunnit avtjäna sitt straff för stenkastningen mot polisen, men polisens skott mot Westberg är fortfarande hett stoff. Detta eftersom Riksåklagaren den 22 november, nio månader efter det att överåklagare Björn Ericson för andra gången lade ner förundersökningen, har blåst nytt liv i den.

I sak har jag inga invändningar mot det, men det är eländigt att poliserna och Westberg ska behöva vänta en
fullgången graviditet på att RÅ ska riva upp Ericsons undersökning.
Riksåklagarens sölande är lika obegripligt som Högsta domstolens velande. Först efter att HD hade nekat prövningstillstånd i tiotalet kravallmål bestämde de höga juristerna att sänka straffet i ett. Med följden att många fängelsedomar redan hade hunnit vinna laga kraft och våldsdemonstranter börjat avtjäna sina mot denna bakgrund kanske alltför långa straff.
Göteborgskravallerna är nu inte bara knepig juridik, utan har bl a lett till att vänstern är på god väg att återerövra vad författaren Lars Gustafsson en gång döpte till problemformuleringsprivilegiet. För att inse det behöver man bara studera vilka frågeställningar som fått gehör i kravalldebattens efterdyningar. Flummigt prat av typ ”demokratin ska inte skyddas genom inskränkningar” bemöts med lika stor eller större respekt än enkla sanningar om att polisen har rätt att i trängda lägen använda våld och tjänstevapen.

Vänsterns förvridna verklighetsuppfattning att våld mot poliser
är en medborgerlig rättighet har fått alltför stort genomslag i den postgöteborgska debatten. När alla i stället borde kunna erkänna att det inte finns någon konflikt mellan demokratiska rättigheter och statsmakternas rätt till självförsvar mot krafter som inte vill tillåta en fri debatt, eller ens överläggningar mellan folkvalda politiker. Ett samhälle som inte förmår att hålla den linjen klar, även om det innebär att fredliga demonstranter ibland och beklagligtvis måste ligga på asfalt, överlåter i själva verket makten till dem som slåss och skriker högst.

Maria Abrahamsson