Efter den dödliga attacken i Benghazi har protesterna mot USA spritts vidare. I går stormades den amerikanska ambassaden i Jemens huvudstad Sanaa. I Kairo försökte man storma men misslyckades. I Afghanistan har president Karzai av rädsla för oroligheter ställt in ett planerat besök i Norge. Varningsflaggor har höjts för protester i Pakistan.

Och det är inte över.

Sociala medier spelade roll när den arabiska våren slog ut i blom – och det gör de fortfarande. På gott men också på ont. Den direkt utlösande faktorn är en film producerad i USA som uppenbarligen inte ens kvalificerar som halvstekt kalkon, men som ändå fått ett slags kultstatus efter att styckvis ha spritts som ett grovt anti-muslimskt budskap på Facebook.

Fundamentalisterna på båda sina kanter får nu sina svart-vita världsbilder bekräftade. Det bekräftar bilden av fundamentalisterna.

Sett med våra sekulära ögon är det närmast obegripligt att några filmklipp kan väcka en sådan känslostorm, men det rör sig om djupt religiösa samhällen som dessutom har starka inslag både av hårdkokt fundamentalism och högislamism. Därför är det lika beklagligt som förväntat att Egyptens president Mursi visserligen tar avstånd från våld men välkomnar fredliga demonstrationer mot filmen (och USA). Men så ser det ut.

För oss verkar reaktionerna vara rena medeltiden. Tyvärr finns det också efter den arabiska våren grupper vars hopp om framtiden är att den ska bli en återgång till ett drömt förgånget. En del av dessa verkar genom terror och våld. De tar tacksamt emot varje tillfälle att utnyttja vad som uppfattas som religiöst kränkande för att mobilisera massorna mot ”Väst” till gagn för den egna saken. Vi har sett det hända förr och det lär inträffa igen.

Den arabiska våren väcker fortfarande hopp men bilden solkas av mer än de filmprotester som flimrar förbi på tv-rutan. Det är mycket islam, men det råder brist på demokratiska traditioner. Det finns en förväntan på att få det bättre, men ekonomierna är kassa. Lägg därtill regionalism och internationalisering av konflikter.

Man behöver inte vara Krösa-Maja för att känna viss bävan.

Och filmen med arbetsnamnet Ökenkrigaren? Vad kan man säga mer än att instämma i den israeliske UD-talesman som beskrev filmskaparen som en ”osäkrad granat och en ofattbar idiot”.