Häromdagen läste jag att världens äldste man hade dött och slogs av att rubriken var knepigt formulerad. För världens äldsta man finns ju alltid. När en dör ärver nästa genast epitetet.
På det tänkte jag när debatten om skitjobb poppade upp efter att Stockholms nya oppositionsborgarråd, Karin Wanngård (S), sagt att ungdomar inte ska behöva ta skitjobb ”som att vara säljare och arbeta på provision”.
Ewa Samuelsson, gruppledare för kristdemokraterna i Stockholms stadshus, var snabb med kritiken: ”I ett samhälle behövs alla jobb, och vem är jag att avgöra vad som är ett skitjobb”, sade hon i Aftonbladet i tisdags.
Mja. Nog kan det väl finnas skitjobb – i bemärkelsen mindre eftertraktade sådana. Men, viktigare är, som Wanngård själv förtydligade i en ursäktsartikel på Newsmill.se igår – att diskutera ”skitvillkor”.
Alltså. Med skitjobb avses ibland jobb som är tråkiga, ibland tunga och ibland lågt betalda. Ibland åsyftas arbeten som inte kräver några meriter eller kvalifikationer. Ibland verkar rentav alla anställningar som inte är fasta inkluderas i begreppet.
Dock, ju fler av faktorerna vi kombinerar – tungt, tråkigt, osäker anställning, dålig lön – desto högre är skitjobbshalten, kan man väl säga. Men, sen då? Vad menar en politiker som Wanngård när hon slänger ur sig att unga inte ska ”behöva” ta skitjobb? Ska hela säljuppgiften bort? Är det provisionslön hon ogillar? Kombinationen? Vet hon om att en del människor faktiskt gillar säljutmaningen?
Och vad är det för budskap Wanngård själv säljer, annat än fluffiga löften om att ingen ska ”behöva” befatta sig med de sämsta jobben? Som om det inte alltid kommer att finnas ett ”Sveriges sämsta jobb”, liksom en ”världens äldste man”. Är det alltid just det jobbet som ingen ska behöva ta, eller vad är planen?
Det svepande sättet att döma ut jobb är provocerande när alla vet att det på dagens arbetsmarknad inte är ett löfte utan ett hot att önska bort lågkvalificerade arbeten samtidigt som det finns människor som saknar kvalifikationer, men vill jobba.
Och förresten – är inte flera av de faktorer som Wanngård lyfter fram i skitjobbsdebatten sådant som arbetsmarknadens parter är mycket bättre på att lösa än borgarråd, oavsett om de sitter i opposition eller ej? Betyder det i så fall att uttalandet mest var, vad heter det, tomt prat?
