Det var tack vare Tidsanvändningsstudien som vi under den gångna veckan fick vetskap om svenska kvinnors respektive mäns städ-, tvätt-, bak-, och diskvanor.
Nyhetsvinkeln var tillägnad den som har gåvan att glädjas åt lite: kvinnor arbetar numera 14 minuter mindre i hemmet medan män hemarbetar 11 minuter mer, jämfört med år 2000.
Det är SCB som på regeringens uppdrag vart tionde år genomför studien. 2000 personer ombes att i dagboksform exakt beskriva en vardag och en helg i tiominutersintervaller.
Syftet med studien är enligt regeringens hemsida att ’’beskriva skillnader i hur kvinnor och män använder sin tid’’. Exakt varför detta är av intresse för regeringsmakten är inte uppenbart för var och en, men förklaras strax på samma hemsida: Studien ger ’’viktiga underlag för att utforma insatser på jämställdhetsområdet’’. Logiken är uppenbar. Kartlägg, följ upp och vidta lämpliga åtgärder.
Det är mycket möjligt att den nitiska kartläggningen av dagarna i medborgarnas liv kan vara användbar för forskning till människors goda. Detta till trots är den politiska ambitionen en smula obehaglig. Genom att mäta medborgarnas tidsanvändning dygnet runt kan staten få koll på vad vi egentligen håller på med. Om dygnets timmar på något vis används på ett sätt som överheten har problem med, kan alltså åtgärder vidtas.
Mycket riktigt var statsrådet Sabuni bekymrat när hon kommenterade statistiken. Enligt DN (1/9) ser Nyamko Sabuni det som ’’ett stort problem’’ att män främst tar hand om underhållsarbetet (här avses däckbyten och liknande). Problemet består enligt statsrådet i att dessa sysslor är ’’planerbara’’, medan uppgifter som i större utsträckning utförs av kvinnor alltså inte går att planera. Sabuni förklarar att ’’hämta och lämna barn, laga mat och städa skapar stress.’’
Håkan Juholt gillar 11- respektive 14-minutersförändringarna, men tycker ändå att utvecklingen går alldeles för långsamt (DN 1/9).
Det finns, från vänster till höger, en hopplös politisk ambition att genom insamling av all tänkbar fakta om medborgarna få en samstämmig bild av hur hon egentligen beter sig, för att sedan medelst regelverk ändra henne.
Denna politikens mani att lägga livet till rätta och styra upp vardagsbeteendet hos oss medborgare beskrivs till och från som en förfelad men god ambition. Det är den inte.
Den utgår från att den politiska makten på ett meningsfullt sätt kan skapa fullständig överblick. Genom undersökningar och statistik får staten koll på medborgaren. Eftersom människan anses vara formbar kan sedan rätt politiska åtgärder skapa det optimala och färdiga samhället.
Juholts ’’det går för långsamt’’ avslöjar hans innersta förhoppning att det färdiga samhället närmar sig, om än långsamt. En fri Juholttolkning är att vi är på väg mot något slags jämvikt där exempelvis män och kvinnor statistiskt är lika. Sedan är utvecklingen klar, får man anta.
