De ringde från Bastuträsk och frågade om jag visste hur min gamle far hade det. Han låg efter med hyran och avgiften för mat och städning.
Det kom inte som någon överraskning.
Min 84-årige far har aldrig varit hyresgäst, aldrig haft ett fast jobb. Han har skött släktgården som han ärvt efter sin far och farfar. Pappersjobb är inte hans grej. Klientlivet i tätortens äldreomsorg känns inte lika tryggt som familjeföretagarens fria Bullerbyliv i den by där han föddes (och jag växte upp).
Jag satte in pengar på pappas konto och ordnade med autogiro. Den Burberryväska jag spanat in fick vänta. Pappa skulle få slippa fönsterkuverten. En trygg ålderdom betyder inte alltid en hög pension; trygg ålderdom kan vara att barnen insett värdet av en trygg barndom.

Det kändes skönt att vara behövd, även om ingen krävt mig på pengar. Men det fanns en moralisk ton i den västerbottniska telefonrösten, i påminnelsen om att jag var min fars dotter. Blodsbanden är tjockare än banden till Försäkringskassan och
hemtjänsten.
Visst hade jag kunnat härja om att de gamla byggde landet och att jag betalat skatt för min pappas trygghet. Visst hade jag kunnat be bastuträskarna ringa min bror i stället, köpa Burberryväskan och tröstat mig med att en konsumerande individualist stöder marknadsekonomin och indirekt hela välfärdsstaten.

Men så tänker inte de flesta av oss. Vi är något mer än skattebetalare, klienter och rationella individer. Vi är människor. Och vi är beredda att göra uppoffringar för våra närmaste. Vi inordnar oss frivilligt i familjer och lokalsamhällen; det är en nedärvd överlevnadsstategi. Det är vår lott.
Vi blir lyckliga av att vara behövda och känna tilllit. Vi växer när vi tar personligt ansvar. Därför lurar vi Försäkringskassan för att få tid och råd att ta hand om de våra. Därför ger vi lån till släktingar som vill starta eget i stället för att göra Las- och Amskarriär.
”Vår starkaste drift är att få tillhöra, få respekt”, konstaterar författaren Lasse Berg i sin bok Gryning över Kalahari - hur
människan blev människa (Ordfront).
”Att tillgodose behovet av att vara behövd är ... samhällsbildande. Ja, man skulle till och med kunna säga att det är grunden för samhällets existens ...”, skriver historieprofessorn Arne Jarrick i Behovet att behövas - en tänkebok om människan, kulturen och världshistorien (SNS Förlag).

Författare och forskare inspireras av de vetenskapliga genombrotten kring människans ursprung. Värderingsförändringar beror ofta på ny kunskap. Vårt intresse för familj, föräldraskap, hem och hembygd är inte ett påhitt av högerkrafter. Det har bara blivit coolt och okej att bejaka homo sapiens i oss. Se på Göran Persson, som vill bli skogspatriark i sin hembygd.
Ett tidens tecken är att ett nytt politiskt parti föreslår skatteavdrag för barnfamiljer - utan motprestation. Junilistan markerar en ny princip: skatt efter försörjningsbörda. Det är att erkänna människans och det civila samhällets förmåga att skapa trygghet, välfärd - och jobb. Våra mest framgångsrika företag är
familjeföretag.
Starka och trygga människor i starka och trygga familjer vågar mera.
Elise Claeson är fri skribent och medverkar bland annat i Läkartidningen.
Kolumn | Vara behövd