Att starta eget är att gå över till skyddsnät av betydligt mer grovmaskigt slag. Den svenska välfärdsstatens regler för A-kassa och sjukpenning har utformats för heltidsanställda löntagare, inte för självanställda. Ny- och småföretagande ses ännu inte som faktorer av riktigt grundläggande betydelse. Inte konstigt att det skapas för få nya jobb i vårt land.
Professor Magnus Henrekson, ny chef för Industriens utredningsinstitut, kom in på företagartemat under gårdagens presentation av Att reformera välfärdsstaten (SNS Förlag, 2006) - den svenska sammanfattningen av ett stort ekonomprojekt. Men han var alltför ensam. Inte ens för en näringslivsorganisation som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) faller det sig naturligt att se världen ur entreprenörens i stället för makroekonomens perspektiv.
Att reformera välfärdsstaten är en uppföljare till den s k NBER-rapporten, som initierades av SNS under krisåret 1992 och publicerades 1995. Nu som då har amerikanska och svenska ekonomer arbetat parvis
med studier av Sverige.
Under 1990-talets första hälft var svensk ekonomi hårt trängd, men nu är läget mindre akut, menar NBER-forskarna. Det är läge att lägga upp en framtidsstrategi. Att det skulle vara färdigreformerat och dags för obekymrad skördetid verkar de inte vara inne på, även om de i går var artigt försiktiga med att klampa in i svensk debatt och ge förhållningsorder.

Makroperspektivet till trots är rapporten läsvärd och innehållsrik. Här bara två reflexioner:
Författarna betonar att vägen ur krisen gick via tuffa reformer. Budgeten sanerades, inflationen togs ned och den ekonomisk-politiska ramen blev trovärdigt stabil. Sysselsättningen i offentlig sektor reducerades och ersättningsnivåerna sänktes. En rad marknader avreglerades, pensionssystemet moderniserades och lönebildningen fick större lokala inslag.
Man kan gräla om det rätta namnet på politiken, men den innebär att det blivit mindre av kollektivism och detaljstyrning. Men det har varken vänster eller höger kunnat erkänna.
Vänstern har inte velat anklagas för högerpolitik, och högern har velat kritisera. Följden är att alltför många människor inte har fått klart för sig att det gångna decenniets tillväxt har skett tack vare förändringar, inte tack vare att allt fått förbli vid det gamla. Det är en utmaning så här inför reformarbetets nästa fas. Varför förändra om vi lever i den bästa av världar?

Harvardekonomen Richard B Freeman gjorde i går en snabb jämförelse mellan Sverige och USA. På flera punkter är länderna ganska lika varandra, men på två områden är skillnaden enorm: arbetsmarknadsregleringen och den offentliga sektorns storlek. Den stora staten finns närvarande överallt i svensk ekonomi och gör det olönsamt att arbeta, attraktivt att vara ledig och dyrt att anställa. För en amerikan lönar det sig ofta att betala andra för att göra ett jobb, t ex en tjänst i hemmet; för en svensk är det nästan alltid mer lönsamt att göra det själv. Det minskar arbetandet, dämpar karriärviljan och gör att massor av människor
blir utan jobb. Magnus Henrekson visar i sin uppsats att tillväxt i Sverige skapar färre jobb än tillväxt i nästan alla andra länder.
Nästa reformvåg kan lyckas. Men inte om man glömmer företagsamheten. Eller accepterar dagens absurda beskattning av arbete.