KOMMENTAR | Biltullarna

Erik, som bor i en förort till Stockholm, är av den misstänksamma sorten. Han undrar vad hans fru egentligen gör när hon så ofta åker till jobbet på kvällarna. Erik ringer och begär ett utdrag över hennes bils passager genom Stockholms biltullar, och dagen efter kommer ett brev med en lång lista på exakt var och när hon har passerat.
Det är många kvällspassager. Det är bara det att hennes arbetsplats ligger i samma förort som parets bostad. Sedan lever det äktenskapet inte så länge till.
Scenariot kan bli verklighet redan om några månader. Den känsliga informationen om när och var bilar passerar genom trängselavgifternas många kontrollstationer kommer nämligen att ha en förbluffande grad av öppenhet.

För det första kommer detaljerad information om när och var passager har skett att på begäran skickas med post till fordonets ägare. Det innebär i praktiken att alla som finns på samma adress kan beställa uppgifterna och öppna brevet först - såsom sambo, barn eller affärspartner (om bilen ägs av ett företag). Det innebär också att arbetsgivare i detalj kan studera vilka resor som anställda med tjänstebil gör på fritiden.
För det andra kan vem som helst gå till Pressbyrån eller 7-Eleven, ange valfritt registreringsnummer och få reda på om den bilen har passerat någon av Stockholms biltullar en viss dag. Det kallas ”skattebeslut” och är offentlig handling. Biltullsavgifterna är nämligen formellt sett skatter, och beskattning är offentlig handling. På så sätt kan man alltså ta reda på om en granne, arbetskamrat, exfru, kändis eller vem som helst i hela Sverige har rört sig i Stockholm en viss dag. ”Han sade att han var sjuk men han har minsann varit ute och kört bil”, kan chefen konstatera (även om den anställde har privat bil).

Regeringskansliets jurister har gjort avvägningar och kommit fram till att det måste vara så här för att kraven på rättssäkerhet och insyn i offentlig verksamhet ska vara uppfyllda.
Här har uppenbarligen förnuftet hängts av tillsammans med överrocken. Om lagtolkningen är riktig måste lagen naturligtvis ändras.
Det räcker dock inte, eftersom man även med full sekretess måste man räkna med den mänskliga faktorn. Alla databaser läcker - det händer till och med titt som tätt att poliser säljer information ur topphemliga register. Därför måste vi slå vakt om möjligheten att förbli anonyma i vardagen. Det krävs en politisk helhetssyn på hur den ökande mängden elektroniska fotspår ska hanteras, och på hur avvägningen mellan samhällsnytta och personlig integritet ska göras.