I själva verket virvlar vi i vinden

Under det senaste året har plötsligt en mängd politiker gått från skepsis i klimatfrågan till att rätta in sig i ledet. Tvisteämnet har, som enligt en tyst överenskommelse, placerats bland självklarheterna.

Det finns en lärdom att dra av detta som inte har ett skvatt att göra med sakfrågan. Betänk Time Magazines aktierapportering, som lär utgöra en pålitlig tumregel för hur man ska tjäna pengar på börsen: När Time har en artikel om börsens styrka, då är det dags att sälja; omvänt är det köpläge när tidningen bekymrar sig.

Inget konstigt med det. Trender bär sin undergång inom sig och när uppgången på börsen vuxit sig så stark att den tar plats i mediernas mittfåra är slutet nära.

Inom socialpsykologin finns ett antagande – som säkert är riktigt – att mycket färre av våra ståndpunkter än vad vi tror grundar sig i individuella överväganden och rationella beslut. Klipparen köper aktier med hänvisning till p/e-tal och annat han inte begriper, övertygad om att han drar sina egna slutsatser. I själva verket virvlar han i vinden tillsammans med journalisterna på Time.

Nyligen slog president George W Bush fast målet för USA:s minskande av växthusgaser: status quo till 2025 och sedan reduktion.

Men här är det inte planens innehåll som är av intresse, utan att Bush tycks ha accepterat att en människodriven växthusgasproduktion håller på att skapa en klimatkatastrof.

Därmed väcks tanken. Tänk om det finns socialpsykologiska likheter mellan hur börsen värderas och graden av politiskt stöd för teorin om den antropogena växthuseffekten? Då är Bushs omvändelse troligen det yttersta beviset på att trenden nu brett ut sig maximalt, vilket betyder att det inte är långt kvar till ett skifte.

Aldrig har det varit svårare för forskare med avvikande uppfattning att höras. Alltså är deras stund snart inne – och då är det säljläge på Pär Holmgren.

Det finns såklart ett annat möjligt scenario. Historiskt finns gott om tillfällen när forskare har övertygat politiker som sedan har övertygat folket – och så har det nya tillståndet faktiskt bestått. Exempelvis ser vi inget trendbrott för uppfattningen att jorden snurrar runt solen och inte tvärtom trots en massiv och långvarig dominans för denna hållning. Skälet är uppenbart. Insikten var hållfast. En åsikt kan ju faktiskt vara riktig även om alla delar den.

Men politikernas plötsliga endräkt i klimatfrågan är så uppenbart ett resultat av opinionen. Forskningsläget har inte förändrats sista åren. Flertalet forskare håller fast vid tesen att jorden värms extra av mänsklig aktivitet och av samma gamla skäl. Argumenten emot har inte heller försvagats.

Ändå har nu alla plötsligt bestämt sig. Tydligare kan det inte visas att åsiktskonformiteten bland politiker tvingas fram av mekanismer som har mycket lite med rationella överväganden att göra.

Lärdomen är att aldrig låta sig imponeras av konsensus i politiken. Det är aldrig ett bärande argument för en åsikt att många ansluter sig till den, ej heller att den framförs med hög röst. Snarare är det ett oberoende skäl för att extra noga fråga sig vad som ligger bakom enigheten.

Som sagt, alldeles bortsett från sakfrågan.

Roland Poirier Martinsson är författare och filosof, bosatt i Austin, Texas.