I kväll smäller de ihop igen. Statsminister Fredrik Reinfeldt möter oppositionsledaren Mona Sahlin i tv-debatt hos K-G Bergström i SVT. Upplägget gör att det kommer att bli lättare för Sahlin att dölja att det råder fullt inbördeskrig i oppositionen. Trätobröderna är ju inte på plats. Men problem försvinner inte bara för att de inte syns i bild.

Inom socialdemokratin försöker man skyla över Sahlins misslyckande i förra veckan. Hennes försök att gå i koalition med enbart miljöpartiet var dåligt förankrat, säger man. Därför uppstod kritiken inne i rörelsen, vill man hävda.

”Att stänga ute vänsterpartiet från samarbetet hade inte stöd”, skrev Aftonbladet i söndags. Precis som om det var det frågan gällde.

Mona Sahlins problem är inte att hennes försök att förnya politiken är dåligt förankrat. Sahlins problem är att en stor del av arbetarrörelsen fortfarande tycker att Lars Ohlys perspektiv är oundgängligt. De är vänsterpartister i hjärtat, även när hjärna och talorgan sedan länge har övergett socialismens politiska idé. De vet att den inte fungerade, men eftersom de inte har kommit på några nya idéer som ersättning vill de ändå hålla drömmen om den vid liv. Då behövs det någon som säger allt det där som de själva inte längre kan, om de vill framstå som trovärdiga och ansvarstagande.

Sahlin hann knappt kliva ut på vägen förrän hon blev överkörd av sina egna. Och de har dessutom backat tillbaka några gånger för att se till att jobbet blev ordentligt gjort. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att Sahlin inte riktigt har kontroll. Att hon är olämplig som ledare. Och visst är hon skadad av det inträffade.

Men det är ett alldeles för snävt synsätt. Om Sahlin sedermera visar sig kunna sy upp en trepartiuppgörelse – är problemet ur världen då? Näppeligen. Saken gäller ju inte om vänsterpartiet kan eller inte kan respektera budgettaket, eller att miljöpartiet inte längre vill gå ur EU. Det hela är mer djupgående än så.

Oppositionen kommer att fortsätta bestå av en massa drömmare. Miljöpartiet är bara en annan sida av fantasin. Av miljöpartiets väljare är det enbart sex procent som anser att det egna partiet vore bäst på att hantera den ekonomiska krisen (DN 12/10). Det är en väldigt liten siffra som säger väldigt mycket. I vänsterblocket finns vare sig tillit till de egna ledarna eller till de egna idéerna. Men något ska man ju tro på. En annan värld är möjlig, lyder bönen.

Det är därför samma uttjänta politiska förslag envisas med att komma tillbaka hela tiden. Integrationsproblem? Reglera ekonomin. Klimatuppvärmning? Reglera ekonomin. Finanskris? Reglera ekonomin. För oss åskådare är det är som i en dålig skräckfilm. Socialismen är en zombie som vägrar dö.

Men den är också det enda som rör sig i vänstern eftersom idéutvecklingen har varit så ­eftersatt. Kasserar man Lars Ohly så kasserar man också den riktning som många socialdemokrater har marscherat i under hela sina politiska liv. Utan riktning förlorar ordet rörelse sin mening.

Tyvärr lämnar samhällsproblemen få tillfällen att drömma. De är fullt verkliga.