”Twilight for the enlightenment” – skymning för upplysningen – var titeln på en ledare i tidskriften Science för några år sedan. Budskapet var att vetenskapen blev ställd på undantag när Bushadministrationen drev sitt motstånd mot bland annat stamcellsforskning.

I Europa har vi vår egen variant av ovetenskapens skymningsland. Jag tänker på opinionsdrevet mot de metoder att bedriva växtförädling som har sin vetenskapliga grund i molekylärbiologin. Resultatet blir en så kallad genetiskt modifierad organism – en GMO – och för sådana finns ett omfattande regelverk inom EU, som i praktiken lägger en död hand över växtförädlingen. Framför allt blir tillståndsexercisen så dyrbar att endast de verkligt stora växtförädlingsföretagen har råd med den.

Det är alltså tekniken, inte produkten, som dömer en viss gröda till tillståndsprövning i långbänk. Om således en växtförädlare har två likvärdiga utsäden, ett framställt med genteknik och ett med så kallad konventionell växtförädling, så ska det förra men inte det senare nagelfaras. Därmed sätts den första foten ned i skymningslandet – det är djupt ovetenskapligt att göra denna distinktion.

Men istället för att försiktigt dra bort den första foten innan någon ser den, har EU helt frankt satt ner även den andra. Man har infört märkning av GMO-produkter. Det uppgivna skälet är naturligtvis att konsumenten ska ges en valmöjlighet. Men denna blir ju – med förlov sagt – skäligen poänglös om man beaktar att valet står mellan, å ena sidan, fullgoda och miljövänliga livsmedel och, å andra sidan, … ja, just det …, fullgoda och miljövänliga livsmedel. Det finns nämligen inget vetenskapligt stöd för att just GMO-produkter skulle utgöra någon särskild risk för vare sig hälsa eller miljö.

Men dogmatiken är värre än så. Nu senast har en potatissort som kallas Amflora godkänts efter 13 år i långbänk. Sorten är specialdesignad för att passa industrins behov av en viss typ av stärkelse (till exempel vid pappersframställning). Den är alltså inte avsedd att vara matpotatis, men det skulle förstås vara helt ofarligt om den råkade slinka med i ett potatiskok. Ej heller utgör Amflora något problem ur miljösynpunkt.

Ändå går nu drevet, och den ansvarige kommissionären i Bryssel är så hårt ansatt av anti-GMO-lobbyn att han vädjat till forskarsamhället att skriva under stödjande petitioner.

Skymningen tätnar alltså i Europa. Grön demagogi, jordbruksprotektionism och det förmenta konsumentintresset har tillåtits ta för sig under så lång tid att det har blivit ett politiskt problem att göra det som man trodde skulle vara självklart, nämligen att hävda vetenskap mot ovetenskap, upplysning mot skymningsland, rationalism mot demagogi.

Märkligt nog tassar den svenska miljörörelsen runt i detta ovetenskapens skymningsland. Var ansvariga politiker – till exempel miljöministern och jordbruksministern – tassar är inte lätt att veta, men inte tycks det vara på upplysningens barrikader. Kanske dags att göra ett ställningstagande?

Torbjörn Fagerström är professor emeritus i teoretisk ekologi och tidigare prorektor vid Sveriges lantbruksuniversitet. torbjorn.fagerstrom@adm.slu.se