”Det är något konstigt med mig – jag kan nästan allting”. För Lotta på Bråkmakargatan är det en självklarhet. ”Kan själv” är bland de första ord man lär sig som barn, men det är också ord som tenderar att bli mindre resoluta ju äldre man blir. När Mona Sahlin i veckan skrev om hur hon vill vinna valet 2010 kunde jag inte någonstans höra en tro på människans egen förmåga. Så är det ofta.
Min egen personlighet, som barn och som vuxen, kan sammanfattas i en vilja att gå min egen väg och bestämma själv. Min omgivning har alltid uppmuntrat mig. Inget är omöjligt, sade de, och så fick jag testa mina projekt. Oavsett om det innebar en riksdagskandidatur eller att bygga en koja över en bäck.
På många sätt är svenskarna oerhört liberala i sitt sätt att se på världen. Vi röstar på framtidstro och förändring snarare än på passivitet och återställningspolitik. Svenskarna är i grund och botten inga ”nånannanister” utan föds med en vilja att bestämma själva. Denna övertygelse är grundläggande för mig och det är därför jag hävdar att vi måste fortsätta att släppa fram människors förmåga att fatta egna beslut.
Frihetskänslan, det personliga ansvarstagandet och den egna viljan är egenskaper som är inneboende hos alla men som måste bejakas och stimuleras av politiska reformer. En liberalare och mer värderingsstyrd reformagenda hos politiker som lagstiftare och opinionsbildare är en viktig del av det jag ser som ett värderingsskifte. Ett skifte där man återupprättar Lotta på Bråkmakargatan i vuxen version och systematiskt sätter människan framför staten.
Det finns så många exempel på att tilltron till människor vacklar. Om mina föräldrar kunde låta mig bygga osäkra kojor, måste vi politiker låta vuxna människor få välja skola, vårdcentral och arbetsförmedlare. Om Astrid Lindgrens Lotta säger att hon kan nästan allt så måste Socialdemokraterna släppa sitt motstånd mot att farmaceuten Anna ska få starta eget på småländska höglandet. På samma sätt måste de nya Moderaterna våga tro på den enskilde arbetstagarens och företagarens förmåga att komma överens genom frivilliga avtal.
Men värderingsskifte handlar inte bara om politiska reformer, avreglering eller en tro på marknadslösningar. Färden från socialisering till liberalisering är en lång resa, som innebär att man måste utmana invanda tankemönster – i människors vardag och långt in i politiskt borgerliga kretsar. Det är inte helt självklart för alla att man ska få tjäna pengar på välfärdens kärna, bidrag ses fortfarande som en varaktig försörjningskälla, och jobb inom servicesektorn är fortfarande ”pigjobb” i vissa människors ögon. Det är värderingar som inte sätter människan främst.
Framför allt handlar det jag kallar värderingsskifte om att utöva ett modigt och visionärt ledarskap. Det handlar om att stå emot ”Det går aldrig”-mentaliteten och göra som företagaren enligt Gnosjöandans recept: bevisa motsatsen. Jag är övertygad om att vi kan mycket mer själva än vad vi tror.
Annie Johansson är riksdagsledamot (C) och initiativtagare till nätverket Liberala gruppen. annie.johansson@riksdagen.se
