Statsministerkandidaterna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin spelade huvudrollerna i gårdagens partiledardebatt, riksdagens sista före valet, och för att göra en lång historia kort: Reinfeldt vann.

Debatten blev inte precis en fest för fantasin. Partistrategerna säger att man vinner val på att tala om framtiden snarare än det förflutna, men det har de uppenbarligen glömt berätta för sina chefer. Igår var det lika tunnsått med idéer för nästa mandatperiod som det var tätt mellan varningarna för motståndarnas inkompetens och illvilja.

I denna tvekamp ställer Reinfeldt den välmotiverade frågan hur skattehöjningar på arbete ska skapa jobb, och Mona Sahlin har inget bättre att svara med än en anklagelse om att regeringen ser det som ett självändamål att öka klyftorna. Det låter minst sagt desperat.

Var och varannan dag publiceras nya undersökningar som visar att Mona Sahlin har problem med sin trovärdighet inför väljarna. Enligt DN/Synovate igår morse anser numera 60 procent att Reinfeldt är bäst på att leda regeringens arbete. Endast 23 procent håller på Sahlin.

Att i det läget skruva upp retoriken och ifrågasätta sin motståndares moral och bevekelsegrunder är att spela väldigt högt. S-ledaren behöver en annan taktik och det illa kvickt.

Jan Björklund har däremot hittat ett spår som bär när han talar klarspråk i viktiga frågor. FP-ledaren erbjuder ett alternativ för dem som inte vill stångas i mitten utan uppskattar tydliga budskap i kontroversiella frågor som energin och försvaret.

Det är utbildningen, inte a-kassan, som avgör vår framtid, sade Björklund igår och fortsatte med att konstatera att vi måste ha ett skattesystem som inte driver duktiga människor ur landet.

Maud Olofsson ägnade också sin inledning åt det längre perspektivet. Var ska Sverige stå 2020? C vill att vi ska vara bäst utbildade i världen och bland de tre främsta i EU på tillväxtföretagande.

Det är bara att hoppas att hon lyckas vinna allianskamraterna för den ambitionen – eller rättare sagt för reformerna som ambitionen kräver. Rapporten som nyligen kom från Alliansens näringspolitiska arbetsgrupp lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Maud Olofsson har det kämpigt i opinionen. Hennes insats för entreprenörskap och företagande är värd ett bättre öde. Hon hade för övrigt en fin stund mot slutet i gårdagsdebatten, när hon fräste att Maria Wetterstrand minsann inte är grön och liberal utan ”grön och socialistisk”.

Björklund och Olofsson trumpetar för framtiden, men det behövs ännu fler vuvuzelor för att väcka framtidsdebatten.

Göran Hägglund lät inte Mona Sahlins utgjutelser passera obemärkt om att skattesänkningarna ”har kostat svenska folket miljarder”. Vems är pengarna till att börja med? undrade Hägglund. Och vem ska ha makten i välfärden: politiker och byråkrater eller familjer och individer? Bra frågor. Ställ dem ofta!

Maria Wetterstrand muckade gräl med Jan Björklund om skolan. Det borde hon inte ha gjort.

Lars Ohly muckade gräl med Göran Hägglund om konkurrens och valfrihet. Det borde han göra oftare.