Varför är personkryssen fortfarande så kontroversiella? Vilken effekt har de i praktiken? Hur får man dem? Det var några av de frågor som nyligen togs upp hos Prime & United Minds vid ett seminarium om personvalets betydelse.

Idag kan man i svenska val enbart rösta på dem som ett parti tycker att man ska få rösta på. Något äkta personval där man fritt kan rösta på vem man vill existerar inte. Det var en enastående bedrift av kommunalrådet i Haparanda, Sven-Erik Bucht (S), att samla hela 17674 personliga röster och därmed segla förbi de kandidater som hans parti hade satt upp på listan över valbara kandidater. Detta visar med stor tydlighet att vad folket ville var något annat än vad partiet tyckte att folket skulle vilja. Den enda partikamrat som fick fler personröster var partiledaren Mona Sahlin

I andra partier har bland annat Centerns Annie Johansson utmärkt sig genom att få stort väljarstöd för sin riksdagskandidatur. I särklass flest personröster fick – inte oväntat – Fredrik Reinfeldt, som kryssades av 119311 väljare.

I Finland bedriver de som kandiderar till riksdagen egna personvalskampanjer. Många personröster är ett måste för att komma in. Det finns inga listor, partierna bestämmer inte vilka som ska kandidera, det gör var och en själv. Väljarna avgör vilka folket och landet ska företrädas av.

I Finlands riksdag sitter därför till exempel Maria Guzenina Richardson som redan var känd som VJ hos MTV, programledare i tv och kolumnist i olika dagstidningar. Efter bara något år som S-medlem och en stark personvalskampanj blev hon i mars 2007 invald i riksdagen.

Förre långdistanslöparen Lasse Virén och musikern Mikko Alatalo är andra kända personer som röstats direkt in i riksdagen, liksom den legendariske skidåkaren Juha Mieto. En del av dem har visat sig vara goda politiker, andra kanske inte riktigt lika bra – ungefär som de som befolkar Sveriges riksdag.

När Socialdemokraterna i Finland för några år sedan skulle välja ny partiordförande stod genast åtta kandidater upp och sa: ”Jag vill!”. Sedan kampanjade de. Den unga Jutta Urpilainen fick flest röster och tog hem ”segern”. Inget hemlighetsmakeri, inga valberedningar, ingen skendemokrati, bara raka rör och öppna kort.

Det är skillnader mellan Sverige och Finland vad gäller det mesta: språk, mentalitet, kultur, krigisk bakgrund, utbildning, politiskt system. I Finland rapporterar man ofta om Sverige och följer vad som händer här. Det kanske inte vore så dumt om man i Sverige ibland vände sig österut. Till exempel för att få idéer om hur man kan förnya valsystemet och göra det mer öppet och demokratiskt – eller för att se att det går alldeles utmärkt att tala om att man vill kandidera till partiledarposten och att framhålla sina kvalifikationer och sin lämplighet för uppdraget.

Det är inte förtroendeingivande – och inte rätt mot medlemmarna – att bete sig som småbarn och låtsas vara ointresserad, trots att man i själva verket nästan skulle kunna sälja sin egen moster för att bli partiledare. Om man inför äkta personval slipper man sådant.

Merit Wager är översättare och fri skribent. meritwager.wordpress.com