Svenska folket har inte gjort sig känt för att gå man ur huse och kräva sänkt skatt, men man behöver inte älska skattehöjningar för det. Löntagarna har jublat sådär lagom mycket över jobbskatteavdraget, men det betyder inte att de applåderar när De rödgröna vill ha pengarna tillbaka.
Jag tror att här finns en viktig delförklaring till att gapet mellan blocken krymper så mycket i Sifos mätning för februari. Två partiledardebatter och två dueller mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har påmint väljarna om att ställningstagandet i höst inte handlar om att ha åsikter om regeringen utan om att jämföra och välja mellan regering och opposition. Det har fått många att ta sig en extra funderare. De älskar kanske inte allt vad regeringen haft för sig, men de har ingen vidare aptit på politik som gör det mindre lönsamt att arbeta igen.
Från januari till februari har avståndet mellan blocken minskat från 10,3 till 3,4 procentenheter. Moderaterna går upp från 25,8 till 29,6 procent, medan Socialdemokraterna sjunker från 36,9 till 34,6 procent. Det socialdemokratiska tappet är inte statistiskt säkerställt, men det är Moderaternas ökning. FP, V och KD går tillbaka några tiondelar var, till 6,5 respektive 5,1 och 3,9 procent.
Förändringen bland väljare i åldersgruppen 30-49 år är särskilt intressant. Bland dessa familjeförsörjande löntagare och företagare har det tidigare gått trögt för regeringen. I januari låg de borgerliga tio procentenheter efter – i februari väger det jämnt.
Allt fler förvärvsarbetande har nu blivit varse att Socialdemokraterna vill lägga om politiken 180 grader och höja skatter på bred front. Naturligen kommer då frågan vad som kan hända i ett nästa steg. Det är ju inte precis så att Miljöpartiet och Vänsterpartiet försöker dämpa de socialdemokratiska ambitionerna.
Vem vet, 2010 kan kanske bli ett skatterevoltens år? Inte på amerikanska: ”Sänk skatten!” Men på svenska: ”Ge tusan i att höja den!”
MP har slutat öka. I februari noterar man 9,3 procent, vilket är en tiondel mindre än i januari. Samtidigt gör Centerpartiet ett något bättre resultat än i förra månaden: 5,6 procent jämfört med 5,0 procent i januari. Båda förändringarna ligger inom den statistiska felmarginalen, men Maud Olofsson har god chans att göra den osäkra trenden säker. Det handlar om att ta kommandot i den gröna tvekampen och visa mittenväljare vad en miljöpartistisk röst egentligen betyder.
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har skickligt skapat en mediebild av MP som ett modernt och smått icke-politiskt parti: ett grönt och coolt alternativ till såväl de borgerliga som de båda partierna med rötterna i socialismen.
Fast det finns två fel med den bilden. Dels har inte MP någon tredje väg mellan vänster och höger att erbjuda. Man är i pakt med de röda partierna och jobbar för fullt på att göra även Thomas Östros och Lars Ohly till ministrar. Dels har MP gått åt vänster i den ekonomiska politiken och vill ha ännu större skattehöjningar än Socialdemokraterna.
I en kommande rapport konstaterar Skattebetalarna att MP har sagt tack och farväl till den gröna skatteväxlingen – höjd skatt på energi och utsläpp, sänkt skatt på arbete. Nu är det grön skattehöjning för hela slanten. Redan budgeten för 2010 innebär 16 miljarder nettokronor i höjd skatt, och 2012 är höjningen uppe i totalt 41 miljarder kronor per år.
Klassiska MP-skattehöjningar på energi och transporter kombineras med mer än tio miljarder kronor i höjd skatt på arbetsinkomster. Medan Centerpartiet deltar i ett regeringsarbete som syftar till att flytta Sverige ytterligare en bit bort från ”det långa 1970-talets” centralism och extrema högskattepolitik, drar Miljöpartiet i motsatt riktning och vill ha mer stat, högre skatt och högre offentliga utgifter.
Socialdemokraterna föreslår inte bara höjd inkomstskatt för löntagare utan också en stor höjning av arbetsgivaravgifterna, återinförd förmögenhetsskatt och avskaffat avdrag för hushållsnära tjänster. Det tynger anställda och arbetsgivare, och Fredrik Reinfeldt kan ställa många bra frågor till Mona Sahlin om hur det kan öka sysselsättningen. Sifos februarimätning visar att löntagarna spetsar öronen.
Men även MP behöver utmanas. Förvandlingsnumret ”från grön skatteväxling till grön skattehöjning” innebär att det kommer en larv i stället för en fjäril ur puppan. Hur gynnar det jobb och utvecklingskraft?
En sådan grillning ter sig som ett givet uppdrag för Maud Olofsson, men om hon tövar kan Göran Hägglund ta sig an det istället. Innan man kan känna riktig tillförsikt inom Alliansen behöver alla partier ta sig upp en god bit över fyra procent, nu när man uppenbarligen har bestämt sig för att strunta i att bilda valallians.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
